Och vinnaren är...

...den finska författarinnan Sofi Oksanen, som får Nordiska rådets litteraturpris 2010 för sitt verk Puhdistus (Utrensning).

Bedömningskommitténs motivering:

"Sofi Oksanens roman Utrensning utspelar sig på två tidsplan i Estland, men dess teman kärlek, svek, makt och maktlöshet är tidlösa. Med ett sällsynt exakt och drabbande språk beskriver Oksanen vad historien gör med den enskilda människan och historiens närvaro i nuet."

Grattis!

Franska romaner

Översättningar från andra språk än engelska är vi inte bortskämda med. Det lilla tvåmansförlaget Sekwa är nischat på översättningar från franska och lyckades förra året med fullträffen Igelkottens elegans av Muriel Barbery.Boken handlar om den buttra men belästa portvakten Rene som lever ett hemligt liv bakom fasaden. Genom henne lärde vi känna människorna på Rue de Grenelle nummer 7. Nu kommer uppföljaren Smaken om den elake matkritikern Monsieur Pierre Arthens, även han boende i Renes fastighet. Håll utkik efter någon av förlagets övriga femton titlar om du gillar den franska atmosfären!/Anna

Spännande trilogi

Katarina Wennstam är journalisten och kriminalreporten som sadlade om till författare och skrev en spännande trilogi med fokus på mäns våld mot kvinnor. Alla tre böckerna riktar en stor och befriande känga mot en otroligt förlegad och kränkande kvinnosyn inom tre stora och mansdominerande yrkesområden. I den första boken Smuts får vi ta del av en just smutsig värld där kvinnokroppar inte är mycket värda och där juristväsendet väljer att inte se, samtidigt som en familjs perfekta fasad krackelerar rejält.
I den andra boken Dödergök är det poliskåren vi får lära känna lite närmare. All vrede som en polisman får möta i sin vardag måste ju få utlopp nånstans, eller? En berättelse om brott som ofta går strafflösa, nämligen de i det egna hemmet.
Den tredje boken, Alfahannen, tar upp filmbranschens sexistiska attityd mot kvinnor och vilka konsekvenser det kan få. Vi får följa Jack Rappe, en känd svensk skådis med en förkärlek för unga oskyldiga flickor. Att de inte alltid är med på noterna har ganska liten betydelse. Att säga nej ingår väl i spelet?

Det är en trilogi som tar upp viktiga ämnen, samtidigt som de är spännande att läsa. Man kan ju tycka, med tanke på att vi lever på 2000-talet, att vi borde kommit längre än så här, men tyvärr är det ju inte så. Även om vissa saker i böckerna känns ganska självklara och att man stundtals längtar efter en lite mer nyanserad bild av förövarna känns det riktigt gött att någon faktiskt belyser det som många inte vågar tala högt om./Sandra

Ny Ranelid

Ranelid har sin trogna läsarskara. Har inte själv läst hans nya: Kniven i hjärtat, men måste beundra Dan Jönssons eleganta recension i DN härom veckan. Speciellt formuleringen: "i de ögonblick han sträcker sig som längst, när språket faktiskt brister under sin frihetslängtan, som det kan inträffa en sorts mirakel./../

"Man läser vidare, helt plötsligt medveten om avgrunden som hotar under ytan, känslig för varje skiftning, som på nålar." Håll med om att det är en god beskrivning av hur det kan kännas att läsa Ranelid!

Läs också om mediestrategen Ranelid i Torbjörn Forslids och Anders Ohlssons Fenomenet Björn Ranelid.

Och de nominerade är...

Tänkte tipsa om de svenska nomineringarna till Nordiska rådets litteraturpris 2010:


De fattiga i Łódź av Steve Sem-Sandberg

En roman om det judiska gettot som nazisterna skapade i den polska staden Lodz. En stark skildring av livet innanför den avspärrade stadsdelen där fattigdom, svält och död tillhörde vardagen, men också stark livsvilja och överlevnadskonst. Romanen fick 2009 Augustpriset för årets bästa skönlitterära bok.

Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar av Ann Jäderlund

En diktsamling där Jäderlund borrar i världens fruktansvärda, sköna, obegripliga, genomträngande materialitet och närvaro. En värld som sjuder och förintas och omvandlas, som vi är ofrånkomligt delaktiga i och samtidigt alldeles ensamma i, och där gränserna mellan jag och värld ideligen löses upp och återskapas.

Här kan du se de övriga nominerade till Nordiska rådets litteraturpris 2010.

Nagelbitare

John Ajvide Lindqvist, som skrev den hyllade Låt den rätte komma in, har även skrivit denna otroligt spännande bok; Människohamn.

Människohamn utspelar sig i skärgårdsmiljö, på en ö kallad Domarö. Det sägs att det för urminnes tider funnits en pakt mellan folket på Domarö och havet. Goda fångster med fisk mot människooffer. Idag är Domarö mest en urbefolkad plats och den gamla pakten håller på att försvagas.

Huvudpersonen Anders och hans fru Cecilia befinner sig på Domarö med deras dotter Maja. De är på skidtur ute på isen och målet är Gåvastens fyr. Väl framme vid fyren ser Maja någonting ute på isen och springer dit för att kolla. Sedan försvinner hon. Hon är spårlöst borta.

Efter otaliga sökningar efter dottern lämnar Anders och Cecilia Domarö. De är båda tyngda av sorg och kan inte möta varandra. Äktenskapet slås i spillror och Anders är nedbruten. Ett par år senare bestämmer sig Anders för att återvända till Domarö, trasig, knäckt och försupen. En dag får han där ett märkligt meddelande, som verkar komma från hans dotter Maja. Anders hopp börjar att spira och han blir fast besluten om att hon lever och att han måste hitta henne. Så börjar sökandet. Något som visar sig vara allt annat än riskfritt.

Jag tycker verkligen om den här boken! Det är en salig blandning av spökhistoria, skärgårdsskildring, saga, rysare och släktkrönika. Den är stundtals olidligt spännande och ganska otäck och stundtals väldigt rörande. Den rör sig mellan verklighet och något annat odefinierbart och tar på så sätt upp många olika livsfrågor. Kort sagt är den öppen för tolkningar och bara det är ju spännande!/Sandra

Att vara anhörig...

Susanna Alakoski har äntligen kommit ut med sin nya roman Håpas du trifs bra i fengelset.

Sami och Anni är ett syskonpar som växt upp i fattigdom och misär, med missbrukande föräldrar som i sina yngre år invandrade till Sverige från Finland. Nu är syskonen vuxna och deras liv har blivit helt olika varandras. Sami är kriminell och själv missbrukare, medan Anni försöker leva ett lugnt familjeliv med sin man och dotter. Hon, som under hela sin uppväxt alltid fått städa upp röran efter andra, arbetar nu inom socialvården med människor som är utsatta på olika sätt. Trots det skäms hon över sitt förflutna och hon skäms över sin bror som hon älskar så djupt. Håpas du trifs bra i fengelset är en rad ur Annis dotters egenkomponerade brev till sin morbror Sami som sitter inne för narkotikabrott. Sami är på många sätt navet i boken. Det är kring honom som Annis tankar ständigt kretsar och som hon och hennes familj anpassar sina liv efter.

Boken är berättad i ett högt tempo. Orden fullkomligt svishar förbi. Detta tillsammans med ett nyskapande språk, med många nya substantiv, gör Annis alla kaosartade tankar och känslor väldigt verkliga . Alakoski förmedlar allt det som det innebär att vara anhörig till en missbrukare på ett trovärdigt sätt, utan krusiduller och romantiseringar. Det gör ont att läsa på flera ställen i boken, eftersom det känns så ärligt berättat, men framför allt blir jag otroligt berörd av all kärlek som finns mellan syskonen./Sandra

Alldeles betagen...

...är jag i Curtis Sittenfelds senaste roman Presidentens hustru.

Romanen är baserad på Laura Bushs, Amerikas förra presidenthustru, liv. Det är en fiktiv historia skriven ur författarens fria fantasi, men många av händelserna i boken är kopplade direkt till Laura Bush. Huvudpersonen är Alice Blackwell (Laura Bush), född Lindgren. Vi får följa henne från det att hon är en liten flicka som bor med sina föräldrar och sin farmor i ett tämligen blygsamt hus till en något äldre dam som flyttat in med sin man, Charlie Blackwell, i Vita huset. Alice berättar själv sitt liv utifrån de fyra adresser hon bott på och visar en intressant klassresa.

Laura Bush har inte figurerat mycket i de svenska medierna och jag personligen har inte intresserat mig nämnvärt för henne. Efter denna läsning kommer jag dock på mig själv att ständigt gå och tänka på henne. Både på henne och hennes make, George W. Bush, bör tilläggas. För det är en väldigt stark kärlekshistoria dem emellan. Eller ja, mellan Alice och Charlie i alla fall...

Det är en riktigt njutningsfull bok att läsa. Språket är behagligt och personbeskrivningarna är nyanserade och skarpa. Så...läs och njut.

Om du uppskattar Presidentens hustru kan jag rekommendera Blonde av Joyce Carol Oates. Liksom Sittenfeld bygger Oates sin fiktiva historia på en verklig människas liv, i detta fall Marilyn Monroes. En otroligt välskriven och rörande roman, som trots sitt enorma sidantal aldrig slutar att fascinera./Sandra

Humor och allvar

Underbara Mia Skäringer,
även känd som Tabita från humorserien Mia och Klara, har äntligen sammanställt sina krönikor och delar av sin Mamablogg i boken Dyngkåt och hur helig som helst.

Här delar hon med sig av sina erfarenheter i livet, både svåra och lätta sådana. På ett härligt befriande sätt bjuder hon in läsaren till sin vardag där bland annat skilsmässor, skuld, dåligt samvete, kärlek till sina barn, bråk med sina barn, sex och vardagsromantik ventileras. Mia Skäringer är ovanlig i det att hon vågar vara ärlig och alldeles vanlig. Det känns utelämnande på ett uppfriskande sätt, eftersom det ändå inte går över gränsen för det helt privata. Rekommenderas! /Sandra