Jag har nyligen läst Sara Stridsbergs senaste roman Darling River. Oj oj det var en läsning det. Väldigt obehagligt och fult på samma gång som det var vackert och poetiskt. Vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta det... Jag kan börja med att berätta att Stridsberg har hämtat inspiration ifrån Nabokovs roman Lolita. Jag har inte läst den och skulle troligen ha fått ännu större behållning av Darling River om jag gjort det, men det funkade ändå tycker jag. (Däremot blev jag väldigt nyfiken på Lolita, den omdiskuterade romanen från 1955, och ska genast ta och läsa den också.)
I Darling River får vi bla följa Lo, som i början av berättelsen är ett barn som inte får leva som ett barn och på slutet är en kvinna som inte får leva som en kvinna. Hon är döpt efter Dolores Haze från Lolita, eftersom hennes far är ett stort Nabokovfan. Modern har flytt hemmet och Lo lever ensam med sin far. Han matar henne med otaliga bakverk och tar med henne på nattliga utflykter i sin gamla Jaguar. I mörkret vid "Darling river" rullar Lo omkring i leran med sina otaliga äldre älskare, eller "bröder" som hon själv kallar dem. I takt med att hon blir äldre droppar älskarna av en efter en. Hennes kropp förändras och blir större, men hon fortsätter att klä sig i sina små barnklänningar tills de spricker och hon får hålla dem samman med säkerhetsnålar. Hon tappar hår, tänderna ruttnar och hon har blemmor som varar. Men hon fortsätter att gå till floden i hopp om att träffa sina älskare.
Andra personer vi också får ta del av är Dolores Haze ur Lolita, som nygift och gravid (troligtvis med sin styvfar) är på väg mot Alaska och barnsängsdöden, en kärlekstörstande vetenskapsman som försöker lära en tillfångatagen aphona att teckna samt en mor som ensam färdas irrandes runt om i världen. Dessa fyra människoöden flätas inte samman, men de berör alla varandra på något sätt.
Det är en mörk berättelse om att vara ett objekt inför lystna blickar redan vid ung ålder och det är ingenting man skyndar sig igenom. Det tar tid att smälta det man läser och den ger på vissa ställen bismak i munnen. Men det är en otroligt stark roman och jag tycker om den./Sandra
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar