Forty-five

David Nicholls ( med En dag, som Sandra bloggat om) är inte ensam om sitt upplägg att skildra sina huvudpersoner en gång om året. Frieda Hughes heter dottern till det berömda författarparet Ted Hughes och Sylvia Plath. Hon har gjort en diktsamling med fyrtiofem dikter - en dikt om varje år i sitt hittillsvarande liv. Hon har också gjort en konstutställning med målningar med samma motiv. Jag tycker att det är en grymt bra idé. I sitt förord skriver hon att målningarna skulle uttrycka känslorna som färgade varje år och att dikterna skulle erbjuda en beskrivning av det som orsakade dessa känslor.( Synd att inte några av målningarna finns med i hennes diktsamling Forty-five). Är man dotter till dessa två berömdheter kan jag tänka mig att det finns ett extra stort behov av att beskriva livet på sitt eget vis eftersom det på ett sätt blivit stulet och utsatt för livslång spekulation genom andras berättelser. Jag befarar att Frieda Hughes bok inte kommer att översättas till svenska men engelskan är dess bättre lättbegriplig. Anna

Ordet och färgerna

...heter diktsamlingen som vann Borås Tidnings debutantpris. Författaren heter Helene Östlund. Hon är utbildad bibliotekarie och boken är tillkommen bland annat i Borås. Inspiration fick hon delvis av en skulptur som hon passerade varje dag. Borås är en kommun som satsar mycket på offentlig skulptur och det verkar ha gett bra resultat så här långt.....

De nio från Borås...

...heter en bok med noveller där de nio första pristagarna i Borås Tidnings debutantpris finns utgivna. Det är många numera välkända författarskap som fått chansen att utvecklas genom det stora Priset på 100 000. Förra året var jag på prisutdelningen på Folkan i Borås och det var en gemytlig tillställning där Johan Kling (Människor helt utan betydelse) tog hem spelet men där författarparet Coelho/Ahndoril stal en del av showen.
Nu på torsdag den 24 februari är det dags för årets prisutdelning och de nominerade är:
Helena Österlund för dikterna ”Ordet och färgerna”, Eli Levén för romanen ”Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats”, Anna Ringberg för romanen ”Boys”, Stephan Mendel-Enk för romanen ”Tre apor” och Elin Ruuth för romanen ”Fara vill”. Debutantpriset har delats ut årligen sedan 2001. I Borås tidning presenteras just nu kandidaterna med ett längre porträtt var. Av dem har jag ännu bara läst Tre apor som jag verkligen gillade men tycker också att Boys av Anna Ringberg skulle vara ett spännande val./ Anna

SATUNGSVERSERNA "Den ocensurerade historien om ett nyblivet föräldrapars nedstigning i småbarnshelvetet"

"Hon var en känslig och lite orolig människa. Och snabb och stressig, en sån som alltid måste gå två meter före alla andra. Men väldigt, väldigt snäll.

Han var en tekniknörd som köpte en dator varje halvår och däremellan alla sorters produkter med ett "i" framför. För övrigt var han som ett stort barn som behövde uppmärksamhet etc"

Så beskriver författaren Kicki Edgren Nyborg paret som har huvudrollerna i Boken Satungsverserna.

Nej förresten, det finns två andra som nog har de verkliga huvudrollerna i denna historia, det är "köttbullen och kanelbullen" deras två små söner. De gör det som de är bäst på, att terrorisera sina föräldrar. Det forna härliga och coola paret som hade hur mycket tid som helst förvandlas sakta men säkert till två utslitna ständigt sömnbehövande zombies. Tid är det som de har minst av och de tappar bort sig själva och varandra i ett berg av blöjor, nappar och allmänt stök.

Man kan nog tycka att detta låter överdrivet negativt, men det är skrivet med en härlig svart humor och värme. Det är också fina illustrationer till varje kapitel, Kicki Edgren Nyborg är även illustratör och formgivare. Igenkänningsfaktorn är hög för småbarnsföräldrar och tröstar oss som också är jättetrötta och ledsna ibland vi är inte ensamma längre...
Det är bara sträckläsning som gäller. Det ända tråkiga med denna boken är att den är så kort, jag vill ha mer!

/Åsa

Här kan du hitta och beställa boken>>

Saknaden av Ann Hallström

Det flyger drakar på fältet

Och ingenting är som förut

Månen har lämnat oss

Solen också

Men världen börjar alltid om

Hon har inget val

Reser sig sakta

Det är januari

Ann Hallström debuterade 2000 med diktsamlingen Det är en frånvaro av steg som knastrar. 2003 utkom hon med sin andra diktsamling Öppna hjärta. Och nyligen har hennes tredje diktsamling kommit, Saknaden. En ganska brutal skildring av livet i skuggan av kriget och människors utsatthet./Sandra

Underjordiska timmar...

...är Delphine de Vigans femte roman. Författaren till No och jag, ni vet. Underjordiska timmar är en berättelse om tyst våld, sådant man inte riktigt kan ta på men som finns där och sakteliga bryter ned. Det är också en berättelse om mobbning på arbetsplats, ett ganska ovanligt romanstoff. Vi får följa två människor, Mathilde och Thibault, som helt ovetandes om varandra lever och arbetar i Paris och som sakta bryts ned av detta tysta våld. Thibault arbetar som akutläkare och tar hand om andras olyckor hela dagarna. Han är i ett förhållande med Lila, en kvinna som han är fullkomligt uppslukad av, men av vilken han inte får något gensvar. Endast likgiltighet. Mathilde är en ensamstående mamma som i 8 år arbetat på samma företag under ledning av samme chef. Hon har stortrivts och alltid haft ett gott samarbete med sin chef. Men så en dag händer det något. Något som just då inte såg ut att betyda något, men som i backspegeln kan vara det som förändrade allt. Sakta sakta börjar saker och ting att förändras. Mathilde får färre och färre arbetsuppgifter, kollegor slutar att tala med henne och chefen ger henne antingen onda ögonkast eller totalignorerar henne. Mathilde, den tidigare så självsäkra kvinnan, bryts sakta ned och klumpen i magen växer för var dag.

Romanen utspelar sig under en dag, men tillbakablickar gör att man får grepp om en stor del av deras liv. Det är känslosamt utan att det blir sentimentalt och det är så skickligt skrivet. /Sandra

Mamma med förhinder

Allåldersbok är ett lite mesigt ord, men det finns en kategori ungdomsböcker som är gränsöverskridande och lika mycket till för vuxna läsare. Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld är en bok som inte passar in i fållan och kan läsas av både yngre och äldre med intresse för andra människor. Boken belönades 2010 med Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok. Den handlar mest om Maja som går på gymnasiet. Men också om hennes föräldrar. Och det är mamman som är den intressanta. Särskilt för den som själv är mamma. Har inte diskuterat den med någon tonåring än, men kan tänka mig att man uppfattar mamman rätt olika beroende på det egna perspektivet. Förra året dök det upp en hel hög med "dåliga" mödrar i både film och litteratur. Jag skulle inte kalla Majas mamma för en "dålig mor", men hon är definitivt annorlunda. Vad hennes utanförskap består i ska inte avslöjas här, men jag gillar den här boken för Jägerfelds språk, hur hon fångar tonåringens lite självpåtagna utanförskap och också för en annan slags mor-dotterskildringen. Jägerfeld är även psykolog (med inriktning på psykodynamisk terapi) och skriver krönikor i både Modern psykologi och Barn i stan./Anna

Egypten berättar

Lyssnar ni också på Epstein i P1? Lystrade till och upptäckte den karakteristiska rösten från kulturradion i detta för mig nya program i går och gladde mig åt att hon närmade sig Egypten genom littraturen.
Så här står det bl a i programpresentationen: "Vad behöver man veta om det som varit för att förstå det som händer nu? Vi dyker ner i skönlitteraturen för att hitta böckerna som kan ge ökad försåelse för händelserna i Egypten" Två journalister och en forskare tipsar om litteratur som hjälpt dem att förstå världen. Cecilia Uddén berättar dessutom om författare och journalister som står mitt i de egyptiska protesternas centrum. Uddéns litteraturtips är Yacoubians hus av Alaa al-Aswany som en bra guide till nutida Kairo. Jag tycker också om denna myllrande historia om ett hus och dess hyresgäster. Från den korrupte rikemannen till de fattiga som får hålla tillgodo med sina enkla boningar på husets tak är det bara några trappor som skiljer. Huset är en bild av det moderna Egypten där extrem rikedom är några få förunnat och fattigdomen en krutdurk. Det är samtidigt en bok med mycket kärlek, hopp och passion. En annan bok som nämns i programmet är Egypten berättar (i bokförlaget Tranans fina serie med novellsamlingar från olika länder.) I Egypten praktiserar praktiskt taget alla förattare novellkonsten så i denna bok med noveller av15 författare får man verkligen en snabbguide till Egypten långt från turistreservaten i Sharm el Sheik och Hurghada. Kolla också in vårt lilla bokbord med egyptiska romaner./ Anna

Mytserien!

Vet ni att det finns en mytserie?

År 2005 startade detta världsomspännande utgivningsprojekt, där uppemot 30 förlag i 35 länder började ge ut de första böckerna i "the Myth Series". Kända författare får möjlighet att välja en myt som de vill återberätta. Hur de väljer att berätta är helt upp till dem och högst personligt. Några av författarna som är med i mytserien är Margaret Atwood, David Grossman, Alexander McCall Smith samt Klas Östergren. Själv har jag läst Jeanette Wintersons Tyngd, (Winterson har valt den antika myten om Atlas och Herakles), samt Milton Hatoums Den förtrollade staden (Hatoum valde myten om ett Eldorado i Amazonas, en stad där allt är lycka och harmoni). Jätterolig idé och fantastisk läsning!/Sandra

Låt de gamla drömmarna dö

Let the right one in

Let the old dreams die

-Morrissey

Håller på att läsa min favvoförfattares nyutkomna textsamling, Låt de gamla drömmarna dö. Texter av John Ajvide Lindqvist, skrivna i olika sammanhang, en del publicerade sen tidigare, en del inte. Det kunde ju ha blivit lite hur som helst kan jag känna, med avskrapet som det inte blivit nåt med. Men det är finfina texter och noveller, fyllda med skräck och annat smått och gott. Och så får man lära känna författaren själv på ett sätt som känns riktigt kul. Hans sommarprat från 2006 finns med och det är riktigt, riktigt trevligt att läsa. I titelnovellen Låt de gamla drömmarna dö, får vi veta vad som händer med Oskar och Eli efter att de gett sig av (från Låt den rätte komma in. 2004.) Författaren ansåg själv att hans eget slut var öppet för tolkningar, men när han sedan såg filmversionerna av Låt den rätte komma in insåg han att publiken fått ett annat. Så nu tar han åter Oskar och Eli i sina händer och avgör själv vad som ska hända dem. Spännande inte sant!/Sandra

Reservdelsmänniskor

Filmfestivalen pågår fortfarande för fullt här i Göteborg. Har lyckats pricka in flera höjdare. Bl a Never let me go som är en filmatisering av Kazuo Ishiguros Bookerpris-nominerade roman med samma namn. Eftersom jag inte läst romanen har jag ingenting att jämföra med utan kan bara tycka att det är en fantastisk film (och jag utgår nästan från att romanen också är det.) Läste just Åsas inlägg om Ninni Holmqvists Enhet och hajade verkligen till eftersom handlingen i Never let me go är så snarlik. Här rör det sig också som människor vars existensberättigande utgår från uppgiften som organdonatorer. Filmen börjar utspelas 1978 och själva miljön är inte det minsta sf-liknande. Tvärtom är allt lite brittiskt och gammeldags. Donatorerna är klonade barn som växer upp på internat utan kontakt med yttervärlden. När de blir äldre flyttas de till kollektiv på landet i väntan på att växa till sig. För att skjuta upp den slutliga uppgiften som donator har de möjlighet att utbilda sig till vårdare av dem som börjat donera och slutligen fullborda som det formuleras. Visst låter det kusligt? Det är det också. Var gjorde jag av det där donationskortet egentligen? /Anna