...är Delphine de Vigans femte roman. Författaren till No och jag, ni vet. Underjordiska timmar är en berättelse om tyst våld, sådant man inte riktigt kan ta på men som finns där och sakteliga bryter ned. Det är också en berättelse om mobbning på arbetsplats, ett ganska ovanligt romanstoff. Vi får följa två människor, Mathilde och Thibault, som helt ovetandes om varandra lever och arbetar i Paris och som sakta bryts ned av detta tysta våld. Thibault arbetar som akutläkare och tar hand om andras olyckor hela dagarna. Han är i ett förhållande med Lila, en kvinna som han är fullkomligt uppslukad av, men av vilken han inte får något gensvar. Endast likgiltighet. Mathilde är en ensamstående mamma som i 8 år arbetat på samma företag under ledning av samme chef. Hon har stortrivts och alltid haft ett gott samarbete med sin chef. Men så en dag händer det något. Något som just då inte såg ut att betyda något, men som i backspegeln kan vara det som förändrade allt. Sakta sakta börjar saker och ting att förändras. Mathilde får färre och färre arbetsuppgifter, kollegor slutar att tala med henne och chefen ger henne antingen onda ögonkast eller totalignorerar henne. Mathilde, den tidigare så självsäkra kvinnan, bryts sakta ned och klumpen i magen växer för var dag.
Romanen utspelar sig under en dag, men tillbakablickar gör att man får grepp om en stor del av deras liv. Det är känslosamt utan att det blir sentimentalt och det är så skickligt skrivet. /Sandra
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar