En enad kritikerkår har redan hyllat Sigrid Combüchens Spill och det är bara att instämma. Idag blev årets Augustprisnomineringar klara (Stefan Holm, den beläste friidrottaren är en av jurymedlemmarna!) och givetvis är Spill en av dem. Spill är en finurlig berättelse med tre historier som vävs samman. När romaner är uppbygda av flera skikt eller historier brukar det vara lätt att fästa sig vid en och sedan tappa intresset för resten, men Combüchens tre berättarskikt är så väl balanserade att jag bara njöt lika mycket av allt och sträckläste. (Liksom i en del av hennes tidigare verk är Lund en plattform som skildras på ett utsökt sätt.)
I efterordet konstaterar Combüchen: " I denna roman är allt fiktion, personer, trädgårdar, hus även "jag". Men blå timmen på Finngatan existerar."
Ett annat citat ur boken (sid 180-81) säger mycket om Combüchens ärende: " Bokvärlden hade hamnat lite på löpen. Den får sin mediefeber vartannat år, då det låter som om en roman vore lika viktig som vadsomhelst annat. På Strindbergs tid och åttio år före och efter kallades det nyckelroman, då krånglade författare med att sätta en genomskinlig förklädnad på folk de önskade räfsa. I stället för att leka med sådana låtsas hade man nu i öppenhetens och/eller kommersens namn låtit genren övergå i jag- och dagboksform och det var visst meningen att man skulle tro på ljugandet därför att det var autentiskt. (Gud, så naivt...).
(I stället för personer ur verkligheten dyker fiktiva personer ur Combüchens tidigare produktion upp och gästspelar som hastigast i handlingen.)
Hennes språk är fantastiskt och tidsskildringen från 1930-talet är underbar. Hon bjuder på mycket detaljkunskap ur bl a mode- och filmbranschen. Det påminner lite om Kerstin Ekmans sätt att detaljerat skildra en svunnen kvinnovärld. En bok att njuta av!/Anna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar