Har just läst Den kärleken av radiojournalisten Tove Leffler. Det är en roman om hennes avlägsna släkting Anne Charlotte Leffler, dramatikern och författarinnan, som under sin levnadstid på slutet av 1800-talet skapade stora rubriker med sina feministiska texter (och även sitt leverne). Hon blir vid unga år bortgift med en man som hellre föredrar någon av sitt eget kön. På ytan är äktenskapet stabilt men bakom stängda dörrar lever de inte som man och hustru. Anne Charlotte har en sårig kärleksrelation med en annan gift man och hennes tankar är ständigt hos honom (de kommunicerar genom brev, påminner om Ellen Keys korrespodens med Urban von Feilitzen). Hennes karriär börjar så småningom att dala och hon bestämmer sig för att resa runt i världen. I Neapel träffar hon Pasquale del Pezzo och de blir passionerat förälskade. Pasquale kommer från en högadlig och katolsk familj och de vill inte under några omständigheter se sin son gifta sig med en (redan gift), äldre feminist.
Tove Leffler menar att hennes roman inte på något sätt utger sig för att vara sanning, utan att det är just en roman. Stundtals känns det dock mycket som en biografi, speciellt då Leffler bryter berättandet med korta kapitel där hon berättar om sin egen resa hon gjort i sin anmoders fotspår, hur det är nu jämfört med då. På det hela taget är det en bok som berör, även då läsningen kräver en viss koncentration, då det är mycket kursiveringar, paranteser etc. Som läsare blir man betagen av Anne Charlotte och hennes, på den tiden, skandalösa liv. Hennes inre längtan efter riktig kärlek, längtan efter att få känna sig utvald och inte minst längtan efter barn, men också icke att förglömma hennes längtan efter självständighet.
I periferin kan även Ellen Key, Ibsen och Strindberg skymtas, så även Anne Charlottes väninna Sonja Kovalevski. Det är sannerligen en spännande tid att läsa om. Och man vill ha mer!/Sandra
(Läs också GP's recension)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar