Läsningen av Att springa av Maria Sveland blev ett psykiskt maratonlopp. Ibland är man inte beredd på vad man ger sig in i för slags bok och om ens förhandsinställning inte överensstämmer med resultatet har man kanske inte hunnit bygga upp rätt förhållningssätt, man blir överrumplad helt enkelt. Det är absolut en viktig bok värd att läsas men den är inte någon solskenshistoria.
Emma och Julia kommer från olika samhällsklasser men befinner sig fortfarande i barndomslandet i bokens början. Tillsammans tacklar de ursinnigt den fula gubben - rabarbermannen - som dyker upp innanför deras territorium. Trädtoppen som är deras fristad blir en bild för deras fortfarande relativt obekymrade barndom. Ett tag trodde jag att det otäcka skulle stanna vid rabarbermannen, som är slemmig nog. Så fel jag hade....
När Julia blir våldtagen på en lekplats under en skoldans och sedan undersöks av en kvinnlig läkare som varit med förr visar det sig att Julia redan tidigare utsatts för övergrepp. Sedan blir historien allt svartare och jag anar Svelands gedigna kunskaper om utsatta kvinnors situation. Läsningen tar emot för jag vill inte veta mer men jag inser att handlingen tyvärr har hög trovärdighetsfaktor. Skildringen inifrån ungdomshemmet där Julia hamnar och egentligen skulle få det bättre är dessvärre mycket trovärdig. Det gick bara så snabbt och vart tog elvaårslandet vägen? Steget från omnipotent barn till maktlös, deprimerad tonåring är alldeles för kort ibland./Anna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar