Skrev häromsist lite längtande här på bloggen om bokslukarstadiet som en förlorad tid. Har i a f kommit i närheten i min senast lästa bok som heter Niceville och är skriven av Kathryn Stockett. Den är definitivt en riktig bladvändare och mycket läsvärd. Bokens tre huvudaktörer bor i småstaden Jackson, Mississippi och historien utspelas under nittonhundrasextiotalets första år. Där härskar fortfarande rasåtskillnad även om medborgarrättsrörelsen börjat komma i rörelse. Aibileen och Minny arbetar som hembiträden åt vita familjer där de uppfostrar barn och sköter det mesta. Däremot får de inte gå på samma toalett som sin vita arbetsgivare utan hänvisas till separata byggnader för att inte sprida "smitta". De får inte heller besöka de vitas bibliotek och måste sitta längst bak i bussen. Slaveriet är inte långt borta.
Den vita överklasskvinnan Skeeter har just avslutat en collegeutbildning och medan hennes mamma försöker få henne bortgift, kommer hon på idén (utan att egentligen vara politiskt medveten eller engagerad. Det handlar mer om en vilja att skriva och åtminstone ta sig för något medan hennes vänner gifter sig och skaffar barn) att skriva hembiträdenas historia. Hon intervjuar Aibileen och Minny och många av deras vänner under stort hemlighetsmakeri. Intervjuerna samlas i en bok som ges ut anonymt och trots att alla namn är fingerade inser invånarna i Jackson snabbt var Niceville egentligen ligger. Att utgivningen kan få allvarliga konsekvenser för de inblandade har Skeeter och Aibileen räknat med, men inte hur allvarliga....
I bokens efterord framgår att författaren själv är uppfostrad av ett färgat hembiträde, utan att en enda gång frågat sig hur hon hade det. Kanske är boken ett försök att reparera skadan?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar