Han är känd som 40-talets purunga geni och 1900-talets svenska ångestikon. 1945, endast 22 år gammal, debuterade han med Ormen och fick lysande recensioner. Redan året efter kom hans roman De dömdas ö (bilden). Jag har precis läst klart Ormen, som snarare är en samling noveller sammanhållna med ett tema (skräcken och dess många synonymer) än en roman, och det jag tänker är att även om Dagerman är en tidstypisk 40-talist är han samtidigt tidlös eftersom han beskriver det universella på ett specifikt Dagermanskt sätt. Det som för mig är speciellt med Dagerman är hur han sätter ord på och ger bilder åt ångest och fruktan och dess yttringar såsom förträngningar, projektioner och fobier. Ofta är skräckbilden ett djur, ett typexempel kommer här: ”För inne i henne gnager ett djur med spetsiga tänder och hon har det instängt i en liten ask men redan kan hon skymta huggtanden genom det bräckliga höljet. Då stoppar hon skyndsamt den lilla asken i en något större men det lilla djuret gnager och gnager och nu hämtar hon en liten kartong och sedan en större och så ytterligare en större och varje gång känner hon samma barnsliga glädje och samma förnimmelse av avgrund när skräcken snuddar vid henne.” Citatet är taget från Ormen men om ni inte läst vare sig Ormen eller De dömdas ö rekommenderar jag den senare. I De dömdas ö är handlingen i korta drag den att sju skeppsbrutna personer tar sig i land på en öde ö där de möter skräckinjagande djur såsom stumma fåglar och rasslande ödlor. Romanen har kallats ”ett slott av skräck”. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar