Bräcklig och stark

Boken om mig själv av Kajsa Grytt

Det är tidigt åttiotal, framför Göteborgs största alternativscen trängs en brokig skara. Vi är unga, vi vill förändra och bryta ner det gamla. Vi väntar på Tant Strul som tillsammans med Pink Champagne är det största punktjejbandet.

Nu kommer de upp scenen, Kajsa Grytt med rufsigt blonderat hår och tröjan nedhasad över axeln. Hon tar nonchalant och lite slängigt på sig gitarren och är så cool...

De börjar spela, Liten slår på basen och Kajsas tuffsköra röst skär rakt in i hjärtat.

Så minns jag dem Tant Strul de tuffa lite farliga Stockholmstjejerna, men efter att ha läst Kajsa Grytts självbiografi, Boken om mig själv målas en annan bild upp. Bilden av en Stark konstnär men också av en djupt osäker tjej med dålig självkänsla och anorexi.

Boken är på nästan 400 sidor och har två tidsplan en återberättande och en i samtid och delvis nutid som vävs runt varandra.

Läsaren får glimtar av en "hippiebarndom" med både svek och smultronstunder, med föräldrar som läser Marx, är konstnärer och inte vill vara som alla andra.

Kajsa börjar i tonåren hänga i punkkretsar, lär sig spela gitarr och umgås med många av de nu legendariska musikerna från den här tiden så som medlemmarna i Ebba Grön. Tant Strul bildas och Kajsa blir frontfigur med sin spröda, brutna och naturligt punkiga röst.

Boken skildrar ett liv med tidiga möten med missbruk, kärlekar (Plura avhandlas ingående), ständiga uppbrott och besvikelser. Den cyniska och mansdominerad musikbranschen bildar en ständig bakgrund.

Hon har också arbetat med reklam (stämmer så där med att inte sälja sig men, ok då), teater och inom missbruksvården.

Författarinnan är politiskt och samhällsengagerad och står upp för de svaga och de som hamnat på sned. Hon kämpar för att inte svika sina ideal och sitt konstnärliga oberoende. Trots många både yrkesmässiga och personliga motgångar.

Det här är en självutlämnade och modig bok, om att utvecklas och om konsten att gå vidare.

Det som är negativt är att det saknas bilder vilket jag tycker en biografi ska ha. Boken kan också bli lite tjatigt med alla ingående beskrivningar av händelser och förberedelser.

Punkens manifest slingrar sig envist genom bokens sidor. Vik dig inte. Sälj dig inte. /Åsa

Patti Smith

Grattis får vi säga till Patti Smith som i dagarna fick mottaga Polarpriset 2011! En punkdrottning som enligt juryn "förändrat hur en generation ser ut, tänker och drömmer". Vill ni veta mer om henne rekommenderar jag er att läsa hennes biografi Just kids!

Det stora huset

I somras lyssnade jag på Nicole Krauss Det stora huset i Alexandra Rappaports underbara inläsning. Det är något särskilt med ljudböcker som följt med en på resor. (I det här fallet lyssnade jag i bilen på väg till och från sommarstugan. Det ger ofta en extra dimension åt ljudböcker tycker jag, att man minns var man lyssnade på dem.)
Nicole Krauss debuterade ju med Kärlekens historia 2005 och fick mycket uppmärksamhet för den. Den finns kvar på min att-läsa-lista och när jag läser ämnesorden som hör till den boken så förstår man att hon nu spinner vidare på samma teman: kärlek, New York, minnen, flyktingar, ensamhet, syskonrelationer, författare mm.
I centrum för berättelsen står ett skrivbord och det är inte vilket skrivbord som helst. I bokens första historia får man veta att det tillhört Lorca. Boken består av fyra berättelser som är sammanvävda kring detta skrivbord. Just som man fäst sig vid den nuvarande skrivbordsägaren byter författaren perspektiv och man hamnar plötsligt i ett annat land och en annan tid. Eftersom jag inte visste det när jag började lyssningen blev jag först lite snopen men sen var det bara att låta sig föras med i de vindlande berättelserna om skrivbordet och dess ägare. Det börjar i New York på 70-talet och och bär vidare till London och Budapest. Bäst tyckte jag om historien om syskonparet som levde i ett möbellager medan de väntade på att deras far, antikhandlaren hittade de rätta köparna till möblemanget. En riktig läsfest tycker jag!/ Anna

Ny Linwood Barclay

Vad är det värsta som skulle kunna hända ditt barn? kan man läsa på omslaget av Linwood Barclays nya spänningsroman Morgonen hon försvann. Jag har ännu inte haft möjlighet att läsa den, men det låter onekligen som han kör på på sitt sedvanliga mycket spännande sätt. Denna gång är det en tonårsdotter som plötsligt en dag inte kommer hem från sitt jobb. Vid förfrågningar om henne på arbetet visar det sig att ingen vet vem hon är. Så vad har hon gjort hela dagarna? Lever hon? Vem är hon?

Hennes far börjar desperat att leta efter henne och upptäcker till sin fasa att det är inte enbart han själv och polisen som söker, utan även andra...

/Sandra

Namnet de ärvde

Björn af Kleens bok om adel och fidekomiss som väckte mycket uppmärksamhet när den kom förra året blottlade adelns ovilja att avstå från sina privilegier. Claes de Faires Alla lyckliga familjer liknar varandra är en slags skönlitterär gestaltning som tar vid där af Kleens slutade. Det är en gestaltning utan större överraskningar. Adelsfamiljen det handlar om är just så olycklig och upptagen av yta och status som vi vill och tror att adeln skall vara. Det finns inte mycket att avundas förutom pengar. Familjemedlemmarna Jan-Carl, Louise och Julia är alla tre olyckliga på ett förutsägbart vis. Boken är konsekvent och allt är mycket väl genomfört men jag blir lite trött på schablonerna. Ett litet lyckligt undantag som bekräftar regeln åtminstonde?Mannen som gift in sig i den fina familjen är notoriskt otrogen. Fruns skönhet falnar och hennes karriär som advokat har gått i stå. Hon är dessutom en misslyckad mor som läser sin dotters dagbok för att få reda på vad hon egentligen tänker? Det skulle hon inte ha gjort visar det sig... Den internatskoleplacerade dottern lider av självskadebeteende och blir inte alls lyckligare av att modern äntligen försöker förbättra deras kontakt. Men ok, det är underhållande och välskrivet och kan läsas av alla som vill känna lycka över att slippa tillhöra den deprimerade överklassen. /Anna

Ljusets dotter

Elisabet Nemert har utkommit med en ny roman som har fått titeln Ljusets dotter. En berättelse om kärlek och ondska och musikens heliga kraft. Det är 1700-tal i Sverige och romanens centrala figur är Maria, dotter till förmannen Sten Wessman. En man som styr inte bara sina drängar utan även sin familj med järnhand. Hustrun, Maria och hennes bror får dagligen utsättas för hans våld, så till den grad att Maria får en höftskada i samband med ett av sin fars vredesutbrott. Hennes haltande gång samt hennes kuvade sätt gör henne till ett lätt byte bland de jämnåriga. Marias oas i livet blir musiken. I musikens värld kan hon koppla bort den verkliga och i hemlighet lär hon sig spela på morfaderns fiol. Hennes begåvning upptäcks när en erkänd musiker besöker Edsbergs slott, Marias hem. Livet tar en ny vändning och hon hamnar i Stockholm, i en helt ny värld.
Elisabeth Nemert skriver själv på sin hemsida att det har känts speciellt att få följa Maria under den skrivande processen. Maria är den sköraste och mest sårbara av alla hennes huvudkaraktärer och "att få följa hennes livstråd från en tillvaro fylld av våld och misshandel och se hur hon likt en fågel Fenix stiger upp och ur askan och intar den plats som ödet har valt ut åt henne, det har varit en sann glädje"/Sandra

Vänbiografi

Boken Stig av Niklas Rådström är en behändig sak med fint format och i vacker layout som man snart läser ut. Det är alltså sonen till Slas vän Per Rådström som har skrivit om den folkkäre författaren som fick sig en rejäl törn härom året när hans son kom ut med Blåbärsmaskinen. I den här boken får Slas en slags upprättelse även om Niklas Rådström poängterar att det är skillnad på att vara vän med eller son till någon. Niklas Rådström betonar också att han aldrig supit ihop med Slas utan tvärtom hellre undvek honom när han var inne i en period. Annars åt de obligatorisk fredagslunch med efterföljande bastubad tillsammans år ut och år in.

Stig är mest av allt en hyllning till Slas arbetsmetoder och hans aldrig svikande arbetsmoral. Den handlar också en hel del om skapandets villkor och ger oss inblick i författarlivets mödor. Läs den för att fylla i ytterligare en fasett av människan Stig Claesson. /Anna

Jordens väktare av Dan Buthler och Dag Öhrlund

Återigen har detta par skrivit en väldigt spännande deckare, denna gång med ett annorlunda tema.Historien utspelar sig i USA där utrikesministern blir mördad i ett attentat tillsammans med en mängd säkerhetsvakter.Detta är en början till en världsomspännande terroristvåg. Med en brutalitet som överträffar allt annat blir oskyldiga människor dödade.Utan att avslöja för mycket visar det sig att det är två goda vänner som är skyldiga,men ingår i en mycket större organistation. Nästan 700 sidor spänning och jag tror att fortsättning följer... Birgitta

Zarités frihet

Jag läste nyligen Isabel Allendes senaste roman Zarités frihet. En ganska omfångsrik och svulstig berättelse som utspelar sig på 1700-talet. Historien kretsar kring det fasansfulla utnyttjandet av slavar, dels som arbetskraft, dels som erotiska förströelser. I centrum står slavflickan Zarité och hennes husbonde Toulouse Valmorain, plantageägare i den franska kolonin Haiti. Det är verkligen en mycket hemsk tid som skildras, där grov misshandel, mord och våldtäkter tillhör vardagen för de lägre rankade. Zarité säljs som liten flicka till Toulouse och får agera sköterska till hans sjuka fru och som sängvärmare till honom själv från mycket ung ålder. Genom barn som föds är de för alltid sammanflätade med varandra och deras relation är en blandning av bitterhet, hat och någon slags överlevnadsinstinkt från dem båda, fast på mycket skilda sätt. Det är stundom fängslande läsning, men ofta brister personskildringarna. Så mycket otäckt som händer och ändå låter författaren det passera på något sätt. Inga men för livet här inte! Nej, jag vet inte riktigt vad jag tycker om denna roman...Allende kunde allt ha skildrat personernas inre lite bättre och lite mer ingående./Sandra

Pärlor

Ibland känner jag efter att jag läst klart en roman att det här är fulländning, som en perfekt formad pärla. Just så kände jag efter att jag hade läst klart En enda man (org. titel A Single Man) av Christopher Isherwood. Så perfekt på något sätt, inte ett ord för mycket och inte ett ord överflödigt. En enda man utspelar sig under en dag i en mans liv. Under denna dag får vi följa med honom överallt i vardagens små rutiner, från att han håller en föreläsning på universitetet till att han utgör sina behov på toaletten. I allt han gör finns saknaden, faktumet att de var två och nu är han en enda. Åtta månader tidigare (det är sommaren 1962) förlorade mannen, som heter George Falconer och är en brittisk collegelärare bosatt i Los Angeles, Jim, sin partner sedan 16 år tillbaka. George ser på sitt liv utifrån med en klar och torr blick och med en humoristisk självdistans. För att ni ska få smaka på språket och stilen kommer här romanens första stycke: "Uppvaknandet inleds med orden är och nu. Den som vaknat ligger sen en kort stund och stirrar upp i taket och ner i sig själv till dess den upptäcker jag och utifrån detta slutit sig till jag är, jag är nu. Därnäst kommer här, vilket åtminstone inverkar lugnande eftersom här denna morgon också är platsen den har förmodat finna sig själv: den plats som kallas hemma." Om ni tycker om att läsa på engelska skulle jag emellertid rekommendera er att läsa boken på originalspråket då det har sagts att översättningen inte är fullkomligt lyckad. Men jag har läst En enda man på svenska och tycker det är en pärla. (Om det var något jag inte tyckte var så bra med boken så har jag i varje fall glömt det nu). Och det är även filmatiseringen av boken! /Elin

Tegelstenar

Just nu har vi en snurra här på Västra Frölunda bibliotek med skylten "Tegelstenar" och här sätter vi de där riktigt feta böckerna. Tjockleken på en bok behöver förstås inte betyda hög kvalitet men jag har märkt en sak, det finns ett mönster: flera av mina favoritböcker är "tegelstenar". Författare som Dostojeviskij, Tolstoy och systrarna Brontë har producerat flera av dem; många fängslande romaner som blivit klassiker är just tegelstenar. I början kan dessa böcker verka tunga, ofta är det många namn att hålla i minnet, men sedan kommer belöningen och det är fröjd och rikedom. Man får helt enkelt jobba sig in i boken. Jag kommer ihåg hur det var när jag började läsa Den amerikanska flickan, som är en riktig tegelsten på 489 sidor, av Monika Fagerholm: segt och trögt. Jag la ifrån mig boken med planen att inte läsa den. Inte minns jag varför jag tog mig an den igen men när jag gjorde det gick det som en dans och idag räknar jag Den amerikanska flickan som en av mina abosluta favoritromaner. Läs den och läs sedan uppföljaren Glitterscenen! /Elin