Om man är ljudboksläsare är det lätt att det sker på bekostnad av svartskriftsläsning. Och det är inte konstigt eftersom det är tämligen beroendeframkallande. Har nyligen lyssnat på Nick Hornbys A long way down/Fallhöjd och Juliet naked (än så länge oöversatt). Liksom flera andra engelska ljudböcker jag lyssnat på är inläsarna ett litet team på flera personer, vilket gör det lätt att hålla isär karaktärerna och det blir mer som teater.
Den tidige Hornby (High Fidelity och Fever Pitch) känns betydligt lättsammare än nu i medelåldern. Falling down/Fallhöjd handlar om kollektivt självmord med förhinder och som resulterar i udda relationer med vänskapsinslag.
I Juliet naked är femtioårskrisen inte långt borta. Visst är Hornby fortfarande rolig men inte så att man skrattar högt. De tre huvudpersonerna lever med en känsla av att ha slösat bort sina liv på oväsentligheter. Det handlar också om besatthet. Mest dess avigsidor i detta fall. En av karaktärerna, Duncan lever för musiken. Han är ett fanatiskt fan av den hemlighetsfulle rockstjärnan Tucker Crow och hans musik (Crow har vissa likheter med Bob Dylan och Leonard Cohen). Avigsidorna blir mest tydliga för hans flickvän som släpas med på semesterresor där allt går ut på att följa i Crows fotspår. Duncan går så totalt upp i sin idols liv att han tappar perspektivet och glömmer att han har ett eget liv att leva.
Samtidigt säger Hornby i en intervju att han inte litar på personer som inte brinner för något. "Alla mina vänner är passionerat intresserade av något ". Hur stora kan ens passionerade intressen bli innan det får konsekvenser för relationen till omgivningen? Boken kan rekommenderas till alla som någon gång tänkt på meningen med det hela. / Anna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar