Sfinx

Vi får inte veta hennes namn, den kvinnliga huvudpersonen i Christine Falkenlands nya roman Sfinx.
Men ordet sfinx härstammar från gammalgrekiskan och betyder pressa, trycka, strypa, snara åt. Enligt den egyptiska traditionen var sfinxen en storsint manlig varelse medan den grekiska sfinxen var kvinna, förrädisk och obarmhärtig. De som inte kunde svara på hennes gåta måste dö.
En känsla som infinner sig när jag läser Sfinx är instängdhet blandad med olust inför huvudpersonens allt trängre värld. Är hon sjuk? Ibland talar hon om sin tablettkonsumtion.
Boken består av ett antal brev skrivna av den förra kvinnan till den nya hustrun - hennes namn är Claire och hon är ung, vacker och framgångsrik. Vi får aldrig veta om breven någonsin blev avsända....
Men kusliga är dom.Huvudpersonen kryper allt närmare och ringar in sin före detta make och hans nya familj. De har allt hon själv och hennes dotter saknar. Hon ger avunden, denna solkiga känsla, ett ansikte (trots bokens omslag). Läs och rys, eller läs och känn igen dig?
Boken utspelas precis på gränsen till de fina villorna i Askim.../Anna

En bok om sorg

Idag är det en vecka sedan bombdådet och massakern i Norge och jag tänkte tipsa om en bok som handlar om en sorgprocess: den självbiografiska romanen Ett år av magiskt tänkande* av journalisten och författaren Joan Didion. När Didions man plötsligt avlider i en hjärtattack den 30 december 2004 börjar en för Didion smärtsam sorgprocess. Då hon alltid har vänt sig till skrivandet och litteraturen för skapa förståelse för och bearbeta livets händelser, sig själv och sin omgivning, är det också till skrivandet hon vänder sig för att bearbeta sorgen efter sin makes död. Ett år senare har hon skrivit boken Ett år av magiskt tänkande. Sorgen ger Didion ett magiskt tänkande, hon möter en ny, tidigare okänd sida av sig själv. Hon som alltid sett sig som rationell inser att sorgen övermannat förnuftet. Det var några år sedan jag läste den här boken men något som jag fortfarande har en stark bild av är hur Didion inte vill slänga ett par av sin avlidne makes skor eftersom han, som hon resonerar, kommer att vilja ha dem när han kommer tillbaka. Ett år av magiskt tänkande är som en studie i sorg. Den beskriver en process och en väg tillbaka. Möjligtvis kan den vara trösterik för någon som befinner, eller har befunnit sig i en liknande sorgprocess. /Elin





*Moa på textappeal har skrivit ett fint inlägg om denna samt två liknande böcker här.

Snurran med "Svåra känslor"

Nästan längst in i Västra Frölundas bibliotek, vid poesi- och dramatikhyllorna, finns just nu en snurra med skylten ”Svåra känslor”. På den kan ni hitta böcker som sätter ord på det svåra, smärtsamma och problematiska. Två böcker som jag brukar sätta på snurran och som jag tycker är bra är Cecilia von Krusenstjernas En spricka i kristallen och Janet Frames Mot ännu en sommar. En spricka i kristallen handlar om hur det kan vara att växa upp i en ytlig överklassmiljö, där karriär, social status och utseende betyder allt, och känna sig fullständigt malplacerad. Berättelsen skildras genom huvudpersonen Suss, som är äldsta dottern i den ytterst välbärgade göteborgsfamiljen Silvercrona. Suss slits mellan viljan att bli bekräftad av sin familj och en önskan att gå sin egen väg. När hon prövar att söka sig till andra sociala kretsar bemöts hon emellertid av fördomar då hon ses som ett bortskämt rikemansbarn. Den andra boken jag vill rekommendera är Janet Frames Mot ännu en sommar. Boken skrevs redan 1963 men författaren ansåg den då för privat för utgivning. I centrum står den 30-åriga Nya Zeeländska författaren Grace Cleave som lever ett isolerat liv i London. Då hon får en inbjudan av några bekanta, en journalist och hans fru, att tillbringa ett veckoslut på deras landställe tackar hon, trots att tanken på en sådan social situation ger henne onda aningar, ja. Romanen är en plågsam och vacker skildring av hur det kan vara att inte kunna låta sig själv vara i fred utan att ständigt kritiskt recensera sig själv i mötet med andra människor, och hur det kan vara att känna sig mer som en alienerad flyttfågel än som en social varelse. /Elin