Löftet

Löftesrik proletärförfattare?

Berättelsen "Löftet : en roman om det understa världen" handlar om en grupp pojkar som växer upp i göteborgsförorten Bergsjön under 70-talet.
De avger ett löfte: att alltid hålla ihop vad som än händer.

Pojkarna växer upp till unga män och lever i samhällets utkant där droger, kriminalitet, prostitution och våld hör till livsstilen. Trots all brutalitet finns också inslag av mänsklig värme, solidariatet och stolthet kvar hos dem.
Ska de kunna hålla löftet de gav till varandra som barn?


Berättelsen innehåller också delar som bygger på verkliga händelser som Backabranden 1998 och skottlossningen vid Näsetbadet 2001.


Löftet är Renzo Aneröds första roman, följd av Vildsvinet (2007) och Fiender (2009)

Aneröd väljer att skildra unga människor på samhällets botten.
Han skriver med stor respekt och socialt patos om hur unga människor måste förhålla sig till en brutal och stenhård verklighet där människor lämnas åt sitt öde av det väletablerade samhället.


Författaren, som är utbildad sociolog, har arbetat som hamnarbete, ungdomsledare, föreläsare och dokumentärfilmare.


En modern proletärförfattare, tycker jag!

BO FABIANSSON

En lycklig barndom

Radhusdisco av Morgan Larsson

Det här är något så ovanligt som en lycklig barndomsskildring. Den utspelar sig på 80-talet i Trollhättan och tidsmarkörerna är tydliga, som när de för första gången får se på film i en Moviebox... kommer ni ihåg dem? Boken är skriven av radioprofilen från P3 Morgan Larsson som jag gillar jättemycket han är ju bara för go :) så den här boken ville jag läsa!

Här finns ingen ångest eller misshandel, bara lite vanlig "barnoro"och osäkerhet inför livet och kompisarna.

Morris, huvudpersonen är en charmig och grubblande pojke.

Han är till en början helt inne i lekens värld och det ger mig små minnesglimtar från min barndom om hur viktig leken var.

Sedan kommer mellanstadiet med den karismatiske läraren "Cliffhanger" som trollbinder klassen med sina historier och varnar för det hemska grupptrycket som ska anfalla dem i högstadiet.

När klassens tuffaste tjej plötsligt vill vara ihop med Morris (inte Linus som varit det självklara förstahands valet tidigare) då börjar tonårslivet komma närmare, med sina första förälskelser och hångel med hundgny..

Boken är inte så kul att man gapskrattar men det är charmigt, gulligt och mysigt nästan hela tiden. En bra debut som värmer.

/Åsa

Barndomsskildringar

I bibliotekets nystartade bokcirkel har vi haft tema barndomsskildringar under våren. Jag kom att tänka på en fin passage i Lars Lerins självbiografiska En liten konstnär som kom 2009. Där finns en text om hur man såg på barn under tiden för Lars Lerins uppväxtår - själv kände jag igen mig i alla faror som kunde drabba ett barn på den tiden. Hans mamma hade läst en bok som heter Barn i goda händer (utgiven av Aktiv hushållning i samråd med Kungliga medicinalstyrelsen, Statens institut för folkhälsan och 1941 års befolkningsutredning) undrar om min också hade gjort det?

Här ett citat ur Lerins bok: "Jag kom att bli ett väl omhändertaget barn. Jag skulle inte behöva frysa, inte få lunginflammation, blodförgiftning eller stelkramp... Mamma klädde mig varmt. Gick till doktorn för minsta snuva. Hon var så rädd om mig, älskade mig så till den milda grad. Hon var hemmafru. Ett barn kunde lätt falla och slå sig. Eller ramla ut genom ett fönster, stoppa föremål i munnen såsom hårnålar, knappnålar, skruvar mynt. Ett barn måste aktas för vasst och kallt och hett, svaga isar och strömmande vatten, trasiga brunnslock, stillastående bilar, stickkontakter, påsksmällare, pilbågar, luftgevär, traktorer. skördetröskor, läkemedel, cigarettfimpar, rengöringsmedel, skurpulver... Inte sitta i drag, inte leka tändstickor, inte klappa främmande hundar."

Puh - att man överlevde?/Anna

Happy Sally

Sara Stridsberg blev som bekant nominerad till Augustpriset 2010 för sin roman Darling river. Jag tänkte här tipsa om hennes debut Happy Sally som utkom 2004. En gripande berättelse om järnvilja och att offra dem man älskar för ett högre mål.

Sally Bauer var besatt av att simma och 1939 blev hon den första skandinaven att korsa Engelska kanalen. Många år senare försöker en annan kvinna, Ellen, att göra om denna bedrift. Hon har ingått ett vad med sin man Viktor; lyckas hon får hon ägna sitt liv åt att simma, misslyckas hon måste hon och de två barnen följa med Viktor på en seglats över Atlanten. Ellen besitter en vilja lika stor och stark som oceanen och beger sig ständigt ner till vattnet för att träna. Barnen står med längtande ögon när hon går och med glittrande ögon när hon kommer tillbaka. Ständigt surrar de runt henne, likt flugor kring en sockerbit. Och allt Ellen vill göra är att simma. Oftast är Viktor och barnen med henne, nere vid vattnet, dag som natt. Lille H i flytvästen och den stora, längtandes. En längtan lika stor och stark som oceanen.

I en senare tid åker den stora till Dover. För att minnas och för att få ett avslut. Sally och Ellens drömmar och järnviljor möts i brev, dagböcker och framför allt i minnen.../Sandra

Morbror Knuts sorgsna leende

Tänkte tipsa om en bok som berör utan att vara särskilt storslagen, som är både hård och mjuk och som beskriver verkligheten utan krusiduller men ändå är poetisk. Morbror Knuts sorgsna leende, skriven av Katarina Kieri. En fin berättelse om att växa upp och hitta sin identitet. Långt upp i Norrland bor Karla med sin mamma. Mamman är från Byn där man talar finska, men bor med Karla i Staden där man talar svenska. I Staden är Karla flickan från Byn. I Byn är Karla flickan från Staden. "Bry dig inte om" är mammans stående replik till Karla. Men Karla bryr sig. Hon längtar efter närhet och kärlek, men biter ihop och låter sällan tårarna falla. Det gör inte rejäla människor. I Byn bor morbröderna Brynolf och Knut. De kommer då och då till Staden och besöker Karla och mamman. De sitter rejält vid köksbordet och levererar sina sanningar. Karla tycker så mycket om dem, speciellt Knut som målar så vackert och blinkar ömt mot henne i smyg. Åren går och dessa "sanningar" förvandlas sakteliga till bittra fördomar. Karla börjar mot sin vilja att skämmas för sina släktingar. Det är svårt när man måste försvara det ena för det andra.../Sandra

Lila hibiscus...

Har just läst Lila hibiskus av Chimamanda Ngozi Adichie, den nigerianska författarinnan till den kritikerrosade En halv gul sol. Lila hibiskus är hennes debutroman och utkom 2003, men har nyligen översatts till svenska. En mycket välskriven debut, mycket fängslande... håller ett järngrepp om läsaren till sista punkten.

Det är historien om Kambili, en flicka i tonåren som bor med sin mamma, pappa och bror i byn Abba. Eugene, fadern i familjen som benämns som Papa, äger en betydelsefull tidning som vågar kritisera de högsta i samhället, korruptionen och maktmissbruket. Han skänker pengar till välgörenhet och är mycket trogen den katolska kyrkan. Han är en man som är högt aktad av många. Men väl hemma i sitt stora dyrbara hus håller han sin familj i skräck. Han styr hemmet tyranniskt, genom grov misshandel av både fru och barn. Så en dag får Kambili och brodern Jaja åka på en liten semester till Papas syster i staden Nsukka. Bland fastern och kusinerna får de uppleva ett hem där ens egna åsikter är värdefulla och där det är okej att skoja med varandra. Kambili upptäcker för första gången sitt eget skratt och hur det känns att få prata fritt. Likt den lila hibiskusen i fasterns trädgård växer även de två syskonen.

Paralleller kan lätt dras mellan faderns grymma natur samt hans förakt för igbo-folket (som han själv tillhör) och kolonialmakterns maktmissbruk. Det är starkt berättat, en underbar berättelse, tragik blandas med hopp (och bokens framsida är som en härlig inbjudande karamell). /Sandra

Hjärtblad

Jag tänker tipsa om Aino Trosells senaste roman Hjärtblad. En fantastisk berättelse om Hulda från Malung. Året är runt 1860 och hungern hägrar. Hulda är 8 år och äldst i syskonskaran. Det river och sliter i deras magar och dagarna ägnas till stor del åt att hitta något att dryga ut mjölet så bröd kan bakas. Hulda har hört av sin mor att så länge barnen skrattar är fattigdomen inte dödligt farlig. Så Hulda leker och leker med sina syskon, allt för att hålla dem glada och skrattandes. Som läsare får man lära känna svensk kvinnohistoria på ett sätt som beskrivs med mycket känsla och stor kunskap. Dalarnas vandringkultur är ständigt närvarande i berättelsen och vi får följa Huldas uppväxt mycket genom hennes vandringar som vandringskulla. Barndomsskildringen är mycket vacker i all sin enkelhet och det är härligt att få ta del av den lycka och glädje som den folkliga traditionen gav; naturen, folkets egna sånger, djuren och alla färger. Men det är också en berättelse som utspelar sig i en brytningstid. Hulda vandrar så småningom ut från Malung och in till Stockholm. Till det nya industrisamhället.

Rekommenderas!/Sandra

Här kan du läsa fler recensioner. ! !

Litterär 50-åring

I lördags firade Amerikas mest populära roman 50 år. To kill a mockingbird (på svenska Dödssynden) tillhör amerikansk kanon men författaren Harper Lee skyr rampljuset och är lika hemlig som J D Salinger ( han som skrev Räddaren i nöden). Alla väntade på uppföljaren som aldrig kom. Många har försökt avslöja varför den skygga Harper Lee valde att isolera sig efter framgångarna med debutboken, men något fullt tillfredsställande svar har man aldrig fått. Att välja bort sitt kändisskap är kanske obegripligt för de flesta i dagens mediefokuserade tid men Harper Lee gjorde det. Hennes bok handlar om rasismen i den amerikanska södern och betydde mycket för den amerikanska medborgarrättsrörelsen under 60-talet. Den sålde i miljoner exemplar och belönades med Pulitzerpriset. Hon har själv formulerat att hon ville bli Alabamas Jane Austen. Hon är också känd för att ha varit Truman Capotes bästa vän. Hon gjorde en betydande insats med researchen inför hans bok Med kallt blod. I september kommer Dödssynden i nyutgåva på svenska med ett nyskrivet förord av Susanna Alakoski. På engelska finns den förstås just nu i en mängd olika utgåvor. Den är också filmatiserad under titeln Skuggor över södern./Anna

J.M Coetzee

Det finns ju alltid författare vars historier och berättarton man berörs mer av än andra. J.M Coetzee är en sådan författare för mig. Jag tänkte tipsa om tre böcker denna gång; hans fiktionaliserade självbiografier Pojkår (1997), Ungdomsår (2002) och Sommartid (2009). En trilogi där man får följa huvudpersonen John Coetzee från det att han är liten pojke till efter hans död. Som i många andra av Coetzees böcker har Sydafrika en central roll och gör berättelserna väldigt levande. Coetzee skriver både eftertänksamt och konkret och skildrar sig själv väldigt naket och, särskilt i Sommartid, utan vidare medkänsla. Rekommenderas starkt! /Sandra

Tre apor

Båda hade vi som barn fascinerats av den mystiska lite fallfärdiga judiska begravningsplats som ligger inklämd mellan järnvägsspår och Stampgatan och som tycktes ruva på spännande historier. Så klart kastade vi oss omedelbart över f d göteborgaren Stephan Mendel-Enks nyutkomna Tre apor. I boken tar han ett humoristiskt grepp om en tregenerationers judisk familj under göteborgskt sjuttio- och åttiotal. Judiska församlingen är ett självklart nav kring vilket familjens liv snurrar. Församlingen lägger sig i allt. Där luftas åsikter om skilsmässan mellan huvudpersonen Jacobs föräldrar. Där firas Jom Kippur, Jacobs Bar mitzva, där försigår hans hebreiskundervisning och där begravs äldre familjemedlemmar. Utvecklingen i Israel är ständigt närvarande i familjens liv. De senaste skottlossningarna och inte minst Israels deltagande i eurovisionsfestivalen följs uppmärksamt genom TVn som alltid står på hos Mame och farfar.

Låter det allvarligt? Det är det, men stundals också mycket roligt. Att allt ses genom ett barns ögon kan kanske förklara vissa missförstånd och luckor i handlingen. Boken är en 140 sidor tunn historia som man läser ganska snabbt men som stannar kvar mycket genom ett färgstarkt persongalleri. Den är skriven i en lite rapsodisk, reportageliknande stil. Inte så konstigt kanske, med tanke på att Mendel-Enk till vardags arbetar som journalist. Han bokdebuterade 2004 med välskrivna reportageboken Med uppenbar känsla för stil, om bl a manlighet och huliganism.

Efter Tre apor kan man bli lite sugen på att plocka fram Nina Solomins fascinerande reportagebok OK, amen om chassidiska judar i New York igen./ Anna och Åsa