Nu flyttar torgbloggen

I fortsättningen hittar ni oss här (http://viboktipsar.wordpress.com/). Vi flyttar ihop med Västra Frölunda biblioteks andra bokbloggar. Nu kan ni läsa om barn- och ungdomsböcker, skönlitteratur och fackböcker i samma blogg och samtidigt ta del av vårt övriga programutbud. Välkomna!

Gå på spa i litteraturen

Kurort, spa, sanatorie - miljöer som verkar lockande att förlägga en roman i. 3 oktober handlade biblioteket i P1 om kurorten som litterär miljö.
Om skilsmässor är ett span i höstens utgivning så är kurorten och dess besläktade miljöer en annan spaning. Först och främst kommer Thomas Manns Bergtagen i nyöversättning av Ulrika Wallenström. Sen har vi Amelie Jordahls Augustenbad en sommar och Marie Hermanssons Himmelsdalen.
Av äldre litteratur finns bla Dödens väntrum av Sven Stolpe, Sanatoriet av Bruno Schulz och Lämna mig i fred av M Sauvageot. Kända författare som vistats på sanatorier längre eller kortare perioder är Olof Lagercrantz och Harriet Löwenhjelm. Den senare dog så ung att hon aldrig hann skaffa ett eget hem. Hennes sanatorievistelser blev samtidigt en slags frigörelse från familjen. Vad är det då som är så lockande med dessa miljöer? Kanske att de utgör ett slutet rum eller en fristad där man har möjlighet att ägna sig åt de stora frågorna. En del visste att deras dagar var räknade och kunde därför uppleva en förhöjd livskänslan./ Anna

Äntligen!

Nobelpriset i litteratur till Tomas Tranströmer! Vad ska man säga? Citerar en av dikterna i stället: (Allegro ur: Den halvfärdiga himlen från 1962)
Jag spelar Haydn efter en svart dag/och känner värmen i händerna.
Tangenterna vill. Milda hammare slå./ Klangen är grön, livlig och stilla.
Klangen säger att friheten finns/ och att någon inte ger kejsaren skatt.
Jag kör ner händerna i mina Haydnfickor/ och härmar en som ser lugn på världen.
Jag hissar haydnflaggan - det betyder:/ Vi ger oss inte men vi vill fred.
Musiken är ett glashus på sluttningen/ där stenarna rullar.
Och stenarna rullar tvärs igenom/ men varje ruta förblir hel.
Och motiveringen löd:
" för att han i förtätade genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga."
På akademins hemsida kan man läsa gratulationer som strömmat in från all världens länder, så nog är många nöjda med valet./Anna

Gömda men inte glömda 1

Boka in torsdag den 6 oktober klockan 19 på Västra Frölunda bibliotek. Då kommer professor Lisbeth Larsson och föreläser om Victoria Benedictsson och det moderna genombrottets kvinnliga författare. Under slutet av 1800-talet trädde de fram på bred front och stod för en kort tid i centrum av det mediala intresset. Kvinnans problematiska situation i det framväxande moderna samhället var ett hett ämne i debatten såväl som i den nya realistiska litteraturen och kvinnors skildringar av kvinnor var av största intresse. Snart kom deras böcker emellerid att skällas för okonstnärlig debatt litteratur. I de litteraturhistoriska framställningarna buntades de ihop som "indignationsförfattare" och glömdes bort. Följ vår miniserie om de glömda kvinnorna. Nästa vecka blir det en ny föreläsning. Då kommer Tove Leffler och berättar om sin släkting Anne Charlotte Leffler vars pjäser på sin tid drog större skaror än Strindbergs dramer till teatrarna.

Att avsluta ett förhållande

Det har varit mycket skilsmässodebatt sedan antologin Happy Happy kom ut för ett par veckor sedan. Blir man lyckligare av att skiljas och finns det lyckliga skilsmässor?
Radioprogrammet Nya vågen den 13 september tog upp hur slutet av ett äktenskap skildras i kulturen. I höst har ytterligare ett gäng "skilsmässoböcker" getts ut. Lena Einhorns Siri, Christine Falkenlands Sfinx och Helena von Zweigbergks Anna och Mats bor inte här längre. Jesper Högströms Drömmar och plåt kommer också in på ämnet.
Eftersom vi just läst Maken av Gun-Britt Sundström i bibliotekets bokcirkel måste jag ändå tycka att det är den ultimata skilsmässoskildringen. Det tog Martina och Gustav sju svåra år att komma på att det inte skulle bli de till slut och det sägs att boken gett inspiration till andra par att göra slag i saken. Nu var ju inga barn inblandade i den separationen - hur skulle det då gått för dem tro?/Anna

En måste läsa-bok...

för mig i alla fall. Jag har ännu inte läst Bengt Ohlssons senaste roman Rekviem för John Cummings, men den ligger i högen för just "måste läsas". Den senaste av honom som jag läste var Kolka, en fantastisk berättelse som så många av hans romaner är och jag hyser stora förhoppningar för även denna, där han gestaltar en före detta rockstjärna. Det är alltså rockgitarristen John Cummings, alias Johnny Ramone, som man få följa främst i hans sista år i livet, med minnen av sina år i punkbandet Ramones, konflikterna inom bandet och inte minst förhållandet till sin fru. Han gick bort 2004 i cancer och här får man alltså följa hans långsamma väg in i döden. Boken har fått en del blandade recensioner, från att vara en rörande berättelse till en blek version av hur det egentligen låg till. Spännande!/Sandra

Fortsätter den inslagna vägen med de tyskspråkiga författarna. I dagens DN hade Jens Christian Brandt en artikel som punkterade några av våra vanligaste fördomar om Tyskland och tyskarna (ni vet själva: överdrivet punktliga, stela, korrekta och humorbefriade). I Tysklands östra grannländer har man en helt annan bild. Enligt Brandt är Tyskland närmast ett glittrande Eldorado.På den tyska litterära scenen tycks det vimla av författarlöften som har det gemensamt att de österifrån sökt sig till Tyskland, vilket varit berikande för både språk och litteratur.
Österrikiska Selma Mahlknechts romandebut handlar också (liksom Silke Scheuermanns Timmen mellan hund och varg) om två systrar som tycks missanpasade i livet. Nu är de inga vanliga outsiders utan komna ur en rejält dysfunktionell familj. Man förstår så småningom att deras vantrivsel i livet beror på incestuösa övergrepp inom familjen flera generationer tillbaka.
I ett slags textcollage avslöjas successivt familjens alla hemskheter. Det är en mycket svart historia från Österrike där på senare år värre familjeförhållanden än dessa avslöjats. Litteraturen kan även användas till sådant - att härbärgera händelser och känslor som vi inte vill veta av./Anna

Vladimir Kaminer

Vladimir är en tysk författare, men egentligen en invandrad rysk jude.Han kom till Berlin och debuterade som författare år 2000, detta på tyska.Jag har läst två böcker av honom:Ryssdisco som handlar om hans första tid i Berlin.Vi får träffa en massa udda existenser, lära känna dem, allt från bordellägare till läkare osv. med det gemensamt att de är invandrare. Hans bok Militärmusik handlar om hans uppväxt i Ryssland, från den dag han föddes och hans pappa mutade en den ena en den andra för att snabbt få hem honom från sjukhuset.Vi får följa honom som teateranställd, som parkvakt och på hans resa till Uzbekistan, dit han skulle hjälpa en vän att transportera djur. Detta är två väldigt roliga böcker som jag varmt kan rekommendera./Birgitta

Juli Zeh

Jag fortsätter på Annas föregående inlägg med en tyskspråkig författare vid namn Juli Zeh. En författarinna som ses vara en av de främsta yngre tyska författare. Jag tänkte berätta lite om hennes tredje roman som översatts till svenska, nämligen Fritt fall. Det skulle kunna vara en kriminalhistoria, ett mord begås och en pojke kidnappas, men också en separationshistoria mellan de två huvudpersonerna Sebastian och Oscar. De två är framgångsrika fysiker som delar en djup vänskap, men som samtidigt har skilda åsikter om de vetenskapfilosofiska teorierna kring universum. Det är en berättelse om rätt och fel och vad en pappa är beredd att göra för sitt barn. Originaltiteln är Schilf, efter kommisarien som är satt att lösa kriminalfallet. På svenska har den fått titeln Fritt fall. När man står inför ett väldigt svårt val och sen bestämmer sig för att göra det utan att tänka på konsekvenserna, ja då faller man fritt.../Sandra

Den tyskspråkiga litteraturens år på årets Bokmässa

Årets bokmässetema kan kanske skapa nyfikenhet på nya författarskap? Tyskland borde väl vid det här laget ha tvättat bort sin tråkighetsstämpel - efter alla som vallfärdat till Berlin? Har nu läst några yngre kvinnliga författare som sägs tillhöra det tyska litterära Fräuleinwunder. Detta är ett begrepp som myntades redan på nittiotalet och var helt enkelt en rörelse med yngre kvinnliga samtidsförfattare som blev framgångsrika och ställdes mot den gubbiga abstraherande prosan. De var sextioåttagenerationens döttrar.En av dem jag läst är Silke Scheuermann (vars debutbok novellsamlingen Rika flickor kom ut på svenska i dagarna.
Hennes andra bok romanen Timmen mellan hund och varg gavs ut i Sverige för ett par år sedan på Weyler förlag och det var Svante Welyer själv som översatte den.

Romanen handlar om ett par systrar och deras ambivalenta förhållande. Jag blev väldigt fascinerad av deras ansträngda relation och sättet den beskrivs på. Boken är inte svårläst men skriven i ett enda svep utan kapitelindelning. Den något kryptiska titeln är en översättning av ett franskt uttryck: "entre chien et loup", som betecknar skymningstimmen, då ljuset gör det svårt att se skillnad på hund och varg och anspelar på den ena systerns alkoholproblem - när hon förvandlas från anpassad till vilddjur. I Tyskland har kritikerna menat att den är en generationsroman medan Scheurmann själv säger: "jag ville ju bara berätta om de här personerna. Alkoholism, konstnärskap eller att vara kontrollfreak gäller väl inte bara en generation? Se Scheuermann och de andra på bokmässan. Onsdag den 21 september kan man också besöka Internationell författarscen på världskulturmuséet och lyssna på ett samtal (på engelska) mellan tre tyskspråkiga författare. Anna

Tyskspråkigt tema

På tisdag den 13 september klockan 17 kan den som är nyfiken på nutida tyskspråkiga författare slinka in i biografirummet här på Västra Frölunda bibliotek.

Då presenterar vi några av de författare som kommer att delta i bokmässans tyskspråkiga tema plus några till. Frukt och tävling blir det också. Välkomna!

Sfinx

Vi får inte veta hennes namn, den kvinnliga huvudpersonen i Christine Falkenlands nya roman Sfinx.
Men ordet sfinx härstammar från gammalgrekiskan och betyder pressa, trycka, strypa, snara åt. Enligt den egyptiska traditionen var sfinxen en storsint manlig varelse medan den grekiska sfinxen var kvinna, förrädisk och obarmhärtig. De som inte kunde svara på hennes gåta måste dö.
En känsla som infinner sig när jag läser Sfinx är instängdhet blandad med olust inför huvudpersonens allt trängre värld. Är hon sjuk? Ibland talar hon om sin tablettkonsumtion.
Boken består av ett antal brev skrivna av den förra kvinnan till den nya hustrun - hennes namn är Claire och hon är ung, vacker och framgångsrik. Vi får aldrig veta om breven någonsin blev avsända....
Men kusliga är dom.Huvudpersonen kryper allt närmare och ringar in sin före detta make och hans nya familj. De har allt hon själv och hennes dotter saknar. Hon ger avunden, denna solkiga känsla, ett ansikte (trots bokens omslag). Läs och rys, eller läs och känn igen dig?
Boken utspelas precis på gränsen till de fina villorna i Askim.../Anna

Bräcklig och stark

Boken om mig själv av Kajsa Grytt

Det är tidigt åttiotal, framför Göteborgs största alternativscen trängs en brokig skara. Vi är unga, vi vill förändra och bryta ner det gamla. Vi väntar på Tant Strul som tillsammans med Pink Champagne är det största punktjejbandet.

Nu kommer de upp scenen, Kajsa Grytt med rufsigt blonderat hår och tröjan nedhasad över axeln. Hon tar nonchalant och lite slängigt på sig gitarren och är så cool...

De börjar spela, Liten slår på basen och Kajsas tuffsköra röst skär rakt in i hjärtat.

Så minns jag dem Tant Strul de tuffa lite farliga Stockholmstjejerna, men efter att ha läst Kajsa Grytts självbiografi, Boken om mig själv målas en annan bild upp. Bilden av en Stark konstnär men också av en djupt osäker tjej med dålig självkänsla och anorexi.

Boken är på nästan 400 sidor och har två tidsplan en återberättande och en i samtid och delvis nutid som vävs runt varandra.

Läsaren får glimtar av en "hippiebarndom" med både svek och smultronstunder, med föräldrar som läser Marx, är konstnärer och inte vill vara som alla andra.

Kajsa börjar i tonåren hänga i punkkretsar, lär sig spela gitarr och umgås med många av de nu legendariska musikerna från den här tiden så som medlemmarna i Ebba Grön. Tant Strul bildas och Kajsa blir frontfigur med sin spröda, brutna och naturligt punkiga röst.

Boken skildrar ett liv med tidiga möten med missbruk, kärlekar (Plura avhandlas ingående), ständiga uppbrott och besvikelser. Den cyniska och mansdominerad musikbranschen bildar en ständig bakgrund.

Hon har också arbetat med reklam (stämmer så där med att inte sälja sig men, ok då), teater och inom missbruksvården.

Författarinnan är politiskt och samhällsengagerad och står upp för de svaga och de som hamnat på sned. Hon kämpar för att inte svika sina ideal och sitt konstnärliga oberoende. Trots många både yrkesmässiga och personliga motgångar.

Det här är en självutlämnade och modig bok, om att utvecklas och om konsten att gå vidare.

Det som är negativt är att det saknas bilder vilket jag tycker en biografi ska ha. Boken kan också bli lite tjatigt med alla ingående beskrivningar av händelser och förberedelser.

Punkens manifest slingrar sig envist genom bokens sidor. Vik dig inte. Sälj dig inte. /Åsa

Patti Smith

Grattis får vi säga till Patti Smith som i dagarna fick mottaga Polarpriset 2011! En punkdrottning som enligt juryn "förändrat hur en generation ser ut, tänker och drömmer". Vill ni veta mer om henne rekommenderar jag er att läsa hennes biografi Just kids!

Det stora huset

I somras lyssnade jag på Nicole Krauss Det stora huset i Alexandra Rappaports underbara inläsning. Det är något särskilt med ljudböcker som följt med en på resor. (I det här fallet lyssnade jag i bilen på väg till och från sommarstugan. Det ger ofta en extra dimension åt ljudböcker tycker jag, att man minns var man lyssnade på dem.)
Nicole Krauss debuterade ju med Kärlekens historia 2005 och fick mycket uppmärksamhet för den. Den finns kvar på min att-läsa-lista och när jag läser ämnesorden som hör till den boken så förstår man att hon nu spinner vidare på samma teman: kärlek, New York, minnen, flyktingar, ensamhet, syskonrelationer, författare mm.
I centrum för berättelsen står ett skrivbord och det är inte vilket skrivbord som helst. I bokens första historia får man veta att det tillhört Lorca. Boken består av fyra berättelser som är sammanvävda kring detta skrivbord. Just som man fäst sig vid den nuvarande skrivbordsägaren byter författaren perspektiv och man hamnar plötsligt i ett annat land och en annan tid. Eftersom jag inte visste det när jag började lyssningen blev jag först lite snopen men sen var det bara att låta sig föras med i de vindlande berättelserna om skrivbordet och dess ägare. Det börjar i New York på 70-talet och och bär vidare till London och Budapest. Bäst tyckte jag om historien om syskonparet som levde i ett möbellager medan de väntade på att deras far, antikhandlaren hittade de rätta köparna till möblemanget. En riktig läsfest tycker jag!/ Anna

Ny Linwood Barclay

Vad är det värsta som skulle kunna hända ditt barn? kan man läsa på omslaget av Linwood Barclays nya spänningsroman Morgonen hon försvann. Jag har ännu inte haft möjlighet att läsa den, men det låter onekligen som han kör på på sitt sedvanliga mycket spännande sätt. Denna gång är det en tonårsdotter som plötsligt en dag inte kommer hem från sitt jobb. Vid förfrågningar om henne på arbetet visar det sig att ingen vet vem hon är. Så vad har hon gjort hela dagarna? Lever hon? Vem är hon?

Hennes far börjar desperat att leta efter henne och upptäcker till sin fasa att det är inte enbart han själv och polisen som söker, utan även andra...

/Sandra

Namnet de ärvde

Björn af Kleens bok om adel och fidekomiss som väckte mycket uppmärksamhet när den kom förra året blottlade adelns ovilja att avstå från sina privilegier. Claes de Faires Alla lyckliga familjer liknar varandra är en slags skönlitterär gestaltning som tar vid där af Kleens slutade. Det är en gestaltning utan större överraskningar. Adelsfamiljen det handlar om är just så olycklig och upptagen av yta och status som vi vill och tror att adeln skall vara. Det finns inte mycket att avundas förutom pengar. Familjemedlemmarna Jan-Carl, Louise och Julia är alla tre olyckliga på ett förutsägbart vis. Boken är konsekvent och allt är mycket väl genomfört men jag blir lite trött på schablonerna. Ett litet lyckligt undantag som bekräftar regeln åtminstonde?Mannen som gift in sig i den fina familjen är notoriskt otrogen. Fruns skönhet falnar och hennes karriär som advokat har gått i stå. Hon är dessutom en misslyckad mor som läser sin dotters dagbok för att få reda på vad hon egentligen tänker? Det skulle hon inte ha gjort visar det sig... Den internatskoleplacerade dottern lider av självskadebeteende och blir inte alls lyckligare av att modern äntligen försöker förbättra deras kontakt. Men ok, det är underhållande och välskrivet och kan läsas av alla som vill känna lycka över att slippa tillhöra den deprimerade överklassen. /Anna

Ljusets dotter

Elisabet Nemert har utkommit med en ny roman som har fått titeln Ljusets dotter. En berättelse om kärlek och ondska och musikens heliga kraft. Det är 1700-tal i Sverige och romanens centrala figur är Maria, dotter till förmannen Sten Wessman. En man som styr inte bara sina drängar utan även sin familj med järnhand. Hustrun, Maria och hennes bror får dagligen utsättas för hans våld, så till den grad att Maria får en höftskada i samband med ett av sin fars vredesutbrott. Hennes haltande gång samt hennes kuvade sätt gör henne till ett lätt byte bland de jämnåriga. Marias oas i livet blir musiken. I musikens värld kan hon koppla bort den verkliga och i hemlighet lär hon sig spela på morfaderns fiol. Hennes begåvning upptäcks när en erkänd musiker besöker Edsbergs slott, Marias hem. Livet tar en ny vändning och hon hamnar i Stockholm, i en helt ny värld.
Elisabeth Nemert skriver själv på sin hemsida att det har känts speciellt att få följa Maria under den skrivande processen. Maria är den sköraste och mest sårbara av alla hennes huvudkaraktärer och "att få följa hennes livstråd från en tillvaro fylld av våld och misshandel och se hur hon likt en fågel Fenix stiger upp och ur askan och intar den plats som ödet har valt ut åt henne, det har varit en sann glädje"/Sandra

Vänbiografi

Boken Stig av Niklas Rådström är en behändig sak med fint format och i vacker layout som man snart läser ut. Det är alltså sonen till Slas vän Per Rådström som har skrivit om den folkkäre författaren som fick sig en rejäl törn härom året när hans son kom ut med Blåbärsmaskinen. I den här boken får Slas en slags upprättelse även om Niklas Rådström poängterar att det är skillnad på att vara vän med eller son till någon. Niklas Rådström betonar också att han aldrig supit ihop med Slas utan tvärtom hellre undvek honom när han var inne i en period. Annars åt de obligatorisk fredagslunch med efterföljande bastubad tillsammans år ut och år in.

Stig är mest av allt en hyllning till Slas arbetsmetoder och hans aldrig svikande arbetsmoral. Den handlar också en hel del om skapandets villkor och ger oss inblick i författarlivets mödor. Läs den för att fylla i ytterligare en fasett av människan Stig Claesson. /Anna

Jordens väktare av Dan Buthler och Dag Öhrlund

Återigen har detta par skrivit en väldigt spännande deckare, denna gång med ett annorlunda tema.Historien utspelar sig i USA där utrikesministern blir mördad i ett attentat tillsammans med en mängd säkerhetsvakter.Detta är en början till en världsomspännande terroristvåg. Med en brutalitet som överträffar allt annat blir oskyldiga människor dödade.Utan att avslöja för mycket visar det sig att det är två goda vänner som är skyldiga,men ingår i en mycket större organistation. Nästan 700 sidor spänning och jag tror att fortsättning följer... Birgitta

Zarités frihet

Jag läste nyligen Isabel Allendes senaste roman Zarités frihet. En ganska omfångsrik och svulstig berättelse som utspelar sig på 1700-talet. Historien kretsar kring det fasansfulla utnyttjandet av slavar, dels som arbetskraft, dels som erotiska förströelser. I centrum står slavflickan Zarité och hennes husbonde Toulouse Valmorain, plantageägare i den franska kolonin Haiti. Det är verkligen en mycket hemsk tid som skildras, där grov misshandel, mord och våldtäkter tillhör vardagen för de lägre rankade. Zarité säljs som liten flicka till Toulouse och får agera sköterska till hans sjuka fru och som sängvärmare till honom själv från mycket ung ålder. Genom barn som föds är de för alltid sammanflätade med varandra och deras relation är en blandning av bitterhet, hat och någon slags överlevnadsinstinkt från dem båda, fast på mycket skilda sätt. Det är stundom fängslande läsning, men ofta brister personskildringarna. Så mycket otäckt som händer och ändå låter författaren det passera på något sätt. Inga men för livet här inte! Nej, jag vet inte riktigt vad jag tycker om denna roman...Allende kunde allt ha skildrat personernas inre lite bättre och lite mer ingående./Sandra

Pärlor

Ibland känner jag efter att jag läst klart en roman att det här är fulländning, som en perfekt formad pärla. Just så kände jag efter att jag hade läst klart En enda man (org. titel A Single Man) av Christopher Isherwood. Så perfekt på något sätt, inte ett ord för mycket och inte ett ord överflödigt. En enda man utspelar sig under en dag i en mans liv. Under denna dag får vi följa med honom överallt i vardagens små rutiner, från att han håller en föreläsning på universitetet till att han utgör sina behov på toaletten. I allt han gör finns saknaden, faktumet att de var två och nu är han en enda. Åtta månader tidigare (det är sommaren 1962) förlorade mannen, som heter George Falconer och är en brittisk collegelärare bosatt i Los Angeles, Jim, sin partner sedan 16 år tillbaka. George ser på sitt liv utifrån med en klar och torr blick och med en humoristisk självdistans. För att ni ska få smaka på språket och stilen kommer här romanens första stycke: "Uppvaknandet inleds med orden är och nu. Den som vaknat ligger sen en kort stund och stirrar upp i taket och ner i sig själv till dess den upptäcker jag och utifrån detta slutit sig till jag är, jag är nu. Därnäst kommer här, vilket åtminstone inverkar lugnande eftersom här denna morgon också är platsen den har förmodat finna sig själv: den plats som kallas hemma." Om ni tycker om att läsa på engelska skulle jag emellertid rekommendera er att läsa boken på originalspråket då det har sagts att översättningen inte är fullkomligt lyckad. Men jag har läst En enda man på svenska och tycker det är en pärla. (Om det var något jag inte tyckte var så bra med boken så har jag i varje fall glömt det nu). Och det är även filmatiseringen av boken! /Elin

Tegelstenar

Just nu har vi en snurra här på Västra Frölunda bibliotek med skylten "Tegelstenar" och här sätter vi de där riktigt feta böckerna. Tjockleken på en bok behöver förstås inte betyda hög kvalitet men jag har märkt en sak, det finns ett mönster: flera av mina favoritböcker är "tegelstenar". Författare som Dostojeviskij, Tolstoy och systrarna Brontë har producerat flera av dem; många fängslande romaner som blivit klassiker är just tegelstenar. I början kan dessa böcker verka tunga, ofta är det många namn att hålla i minnet, men sedan kommer belöningen och det är fröjd och rikedom. Man får helt enkelt jobba sig in i boken. Jag kommer ihåg hur det var när jag började läsa Den amerikanska flickan, som är en riktig tegelsten på 489 sidor, av Monika Fagerholm: segt och trögt. Jag la ifrån mig boken med planen att inte läsa den. Inte minns jag varför jag tog mig an den igen men när jag gjorde det gick det som en dans och idag räknar jag Den amerikanska flickan som en av mina abosluta favoritromaner. Läs den och läs sedan uppföljaren Glitterscenen! /Elin

En bok om sorg

Idag är det en vecka sedan bombdådet och massakern i Norge och jag tänkte tipsa om en bok som handlar om en sorgprocess: den självbiografiska romanen Ett år av magiskt tänkande* av journalisten och författaren Joan Didion. När Didions man plötsligt avlider i en hjärtattack den 30 december 2004 börjar en för Didion smärtsam sorgprocess. Då hon alltid har vänt sig till skrivandet och litteraturen för skapa förståelse för och bearbeta livets händelser, sig själv och sin omgivning, är det också till skrivandet hon vänder sig för att bearbeta sorgen efter sin makes död. Ett år senare har hon skrivit boken Ett år av magiskt tänkande. Sorgen ger Didion ett magiskt tänkande, hon möter en ny, tidigare okänd sida av sig själv. Hon som alltid sett sig som rationell inser att sorgen övermannat förnuftet. Det var några år sedan jag läste den här boken men något som jag fortfarande har en stark bild av är hur Didion inte vill slänga ett par av sin avlidne makes skor eftersom han, som hon resonerar, kommer att vilja ha dem när han kommer tillbaka. Ett år av magiskt tänkande är som en studie i sorg. Den beskriver en process och en väg tillbaka. Möjligtvis kan den vara trösterik för någon som befinner, eller har befunnit sig i en liknande sorgprocess. /Elin





*Moa på textappeal har skrivit ett fint inlägg om denna samt två liknande böcker här.

Den femte årstiden av Mons kallentoft

Ännu en spännande deckare om polisen Malin Fors.En kvinnolik hittas svårt sargad i skogen.Hon har blivit utsatt för sexuella övergrepp som är för hemska att beskrivas.Det visar sig att det finns ett liknande fall, på ett sjukhus i Vadstena.Den kvinnan,Maria, är stum och har varit under många år.Hon hade utsatts för precis samma sak som den mördade.Det finns flera offer och en avskyvärd historia rullas upp, efter en intensiv och arbetskrävande utredning.Det är inte alltid förövaren är den man tror.

Samtidigt får vi följa Malin i hennes privatliv,vilket ger en annan dimension på historien
/ Birgitta

Tv-serier för regniga sommardagar

På sommaren hoppas man för det mesta på värme och sol men den typiska svenska sommaren innebär också regniga dagar. Och när sommarregnet smattrar mot rutan och åskvädret drar över himlen kan det vara rätt mysigt att vara inomhus och spela kort, läsa eller varför inte låna hem en tv-serie och ha ett tv-serie-maraton. (Eller se ett avsnitt varje kväll, så har man något att se fram emot varje dag.) På biblioteket hittar du tv-serier såsom Huset Eliott, Tre kärlekar, Hem till byn och många fler. En av mina favoritserier är Mad Men för att den är så snygg, komplex och underhållande och för att det känns som att till och med detaljer såsom belysningen är precis så som den var då på Madison Avenue under 60-talet, en tid då till exempel alla, gravida och läkare likaså, rökte cigaretter och drack alkohol överallt (eller, i tv-serien gör alla det). Utöver Mad Men är jag också väldigt förtjust i humorserier såsom Extras, Grotesco och Solsidan. Den sistnämnda är trevlig underhållning med troligtvis hög igenkänningsfaktor för många. /Elin

Filmtips!

När jag var 14-15 år såg jag två fenomenalt bra filmer; Jean de Florette 1 och 2. De baseras på två romaner av Marcel Pagnol, en fransk författare, dramatiker och filmskapare. Historien utspelar sig i Provence på 1920-talet. Det är vackra miljöer, obesvarad kärlek, romantik och olycka. Jag tänker nu låna hem dem för att se om de fortfarande håller måttet, så som jag minns dem. Men jag är ganska så övertygad att de gör det, så låna hem ni också och få en fantastisk filmupplevelse./Sandra

Kärt barn

Jag blev onekligen lite nyfiken på Joanne Harris nya spänningsroman Kärt barn nu när den kom. Omslaget och hela historien skilde sig från det jag normalt sätt förknippar henne med. Ni vet, dåtid, romantiskt, lite sorgset med apelsiner och choklad på (de svenska) omslagen. Denna bok är mörk, lite kuslig och för mig betydligt mer nervkittlande. Och den var faktiskt spännande, jag fick till och med lite kalla kårar på slutet. Psykotiska familjemedlemmar och en tvist på sluttampen gjorde den läsvärd tycker jag.

Det var en gång en änka som hade tre söner, och deras namn var Svart, Brun och Blå. Svart var den äldste, lynnig och aggressiv. Brun var mellanbarnet, blyg och trög. Men blå var sin mors favorit. Och han var en mördare...

Visst låter det spännande?/Sandra

Sommarhus

Sommarhuset är titeln på romandebutanten Anna Fredrikssons nyutkomna bok. Som författare är hon långt ifrån oerfaren. Hon har skrivit manus till både tv-serier och långfilmer (Pelle Svanslös, Wallander, Sprängaren och Tjenare kungen bl a).

Ens föreställningar om en bok baseras ju till en del på titel och omslag och recensioner naturligtvis. När det gäller en debutant är förväntningarna ganska neutrala. Men en titel som sommarhuset bygger upp vissa förväntningar, speciellt i semestertider. De flesta har väl någon gång trängt ihop sig med släkten i en sommarstuga (eller tält/husvagn) med allt vad det innebär?
I Anna Fredrikssons Sommarhus kompliceras allt av en arvstvist som förgiftar syskonen Eva, Maja och Anders relation. Vem har mest rätt till sommarhuset? Den som hade den närmaste relationen med förre ägaren - deras mor? Nej, så fungerar inte svensk arvsrätt. När förnuftet är satt ur spel och såriga känslor får ta överhanden är det svårt att se klart. Vuxna människor kan reagera som övergivna barn när fast egendom symboliserar något mer. Romanen handlar alltså inte bara om livet i ett sommarhus utan sträcker sig till en barndom där tre syskon fått dela på den kärlek som blev över när en deprimerad mamma försökt få ihop sitt liv. Några recensenter har kopplat ihop Sommarhuset med Ulla Isakssons klassiker Paradistorg från 1973 som jag inte läst men nu ska ta mig en titt på. Johanna Lindbäck på bokhora (110711) påminde också om Cilla Naumanns Dom om man är sugen på mer sommarhusskildringar./ Anna

Det du inte såg

Jag håller på att läsa den självbiografiska boken, Det du inte såg av Patrik Sjöberg och Markus Lutteman. Den är ju både ihjälkramad och kanske uttjatad. Men för mig ger den ytterligare en dimension. Jag är jämngammal med Patrik och var själv aktiv friidrottare dock inte i samma klubb men i en annan anrik Göteborgsklubb GKIK (Göteborgs kvinnliga idrottsklubb).

Många var de kvällar jag efter skolan åkte till Slottsskogsvallen för att träna och då fanns oftast även Patrik Sjöberg där och hans tränare och styvfar Viljo Nousiainen. Vad jag minns så var de två inga direkt trevliga typer utan som boken berättar, ilskna och allmänt arroganta. De var stjärnorna och vi andra...

Jag, en liten 15-åring var rent av lite rädd för dem. Det var ofta bråk och sura miner. Så när Patrik berättar om de sexuella övergreppen och de motsägelsefulla känslorna han hade för sin styvfar så förklarar det en hel del för mig om varför det var som det var. För å ena sidan var han ju utsatt för övergrepp, men också helt beroende av Viljo för att nå sitt mål, att bli bäst inom höjdhopp. Och som tränare var Viljo bra kanske den bästa. Boken handlar även om allt annat runt omkring idrotten, så som Patriks stökiga uppväxt och dåliga relation till sin biologiska pappa och hans vilda festande runt om i världen.

Patrik Sjöberg är en rebell han skiter i vad andra tycker och går sin egen väg och hela boken genomsyras av hans attityd och det känns äkta. Sen kan jag njuta av att läsa om detaljer och rekordförsök hit och dit för jag är invigd och kan fortfarande mina egna tider och andras (det var 30 år sen jag la av..).

jag tycker att det är modigt och starkt av Patrik, att dock efter Viljos död, avslöja allt om de sexuella övergreppen och på så sätt dels antagligen bearbeta sin egen smärta men också starta en debatt som idrottssverige behöver. Läs!

Black Swan

Nina Sayers (Natlie Portman) är en hårt arbetande och extremt ambitiös ballerina som bor med sin mamma (Barbara Hershey), en före detta balettdansös som aldrig blev prima ballerina och som dedikerat sitt liv åt sin dotter och dennas karriär. När ballettens stora stjärna Beth (Winona Ryder) anses förbrukad och får lämna scenen och det tillkännages att baletten Svansjön ska sättas upp och rollbesättas, ser de yngre ballerinorna, däribland Nina, sitt livs stora chans. Huvudrollen de tävlar om är dubbel, den som får den måste kunna spela både Odette, de fragila vita svanen och Odile, den förföriska svarta svanen. Men den geniförklarade manlige koreografen, spelad av Vincent Cassel, anser Nina vara för pryd och kontrollerad för att kunna gestalta den sensuella och odygdiga svarta svanen. I den nyanställda ballerinan, Lilly, (Mila Kunis) ser Nina det hon själv saknar av lättsam förföriskhet.

Filmen kallas för en psykologisk thriller men likheterna med skräckgenren är påfallande. Den skakiga handkameran, den klaustrofobiska närheten till huvudpersonen Nina, hennes andetag som känns så nära som om hon vore i rummet och de plötsliga skräckscenerna: ett vitt ansikte på ett ögonblick alldeles alldeles nära, eller när realismen viker sig för Ninas inre värld. Det är obehagligt och det är bra, riktigt bra. Ett stilistiskt och visuellt mästerverk. Inte för att jag är förvånad, regissören, Darren Aronofsky, är även regissör till Requiem for a dream och The Wrestler som båda är starka filmer. Liksom The Wrestler, skildrar Black Swan scenens dragningskraft och scenens baksida. Båda filmerna ger originella, närgående och starka porträtt av människor som ger sina liv åt scenens ljus. /Elin 

 

För att reservera Black Swan, klicka här.

En djävul i Oslo

Här kommer ett boktips till er som gillar hårdkokta deckare. De flesta författare i denna genre kommer som bekant från USA. Men författaren Joe Nesbö kommer från grannlandet Norge. Han är högt rankad bland deckarfantaster runt om i världen.
Berättelsen Djävulsstjärnan är en av flera deckare av Nesbö som låter händelserna förvaltas av den alkoholiserade men rättrådige polismannen Harry Hole. En seriemördare härjar i Oslo. Morden inleds med ett makabert fynd: en kvinna hittas mördad med ett finger avskuret och innanför ena ögonlocket ligger en röd diamant, slipad som en femuddig stjärna - en djävulssymbol som återkommer i nästa o nästa o nästa o nästa mord. Polisen står maktlös tills Harry Hole (vem annars!) hittar en tråd att börja nysta i...
Berättelsen är psykologiskt säker, spänningen konstant; Harry är en typisk hygglig snut med privata problem. Men han gör sånt som kollegorna inte kommer på. En finlirare och fixare.
Den som varit i Oslo kommer att känna igen många miljöer. Den som inte varit i Oslo kommer att bli sugen på att resa dit efter att ha bekantat sig med Harry Hole och hans vedermödor.
Vi har vår Erik Winter i Göteborg, vi har vår Kurt Wallander i Ystad. Oslo har sin Harry Hole.
BO FABIANSSON

Sommarläsning

Ibland är det så att en bok man läser smälter ihop med tiden man läste den. En roman man har med sig på resan blir en del av resan och minnet eller känslan av boken kopplas ihop med lukter, smaker, händelser och möten som man upplevde då man läste boken. Förrförra sommaren läste vi i bokcirkeln Svarta katten Katherine Mansfields The Garden Party and Other Stories. Utöver att jag tyckte att Mansfields noveller var fantastiska (i Svarta katten var vi överens om att The garden Party and Other Stories var bland det bästa vi läst i bokcirkeln) fastnade jag för att karaktärerna i novellerna så ofta åt ”ice” (=glass) med exotiska smaker såsom ananas (åtminstone upplevde jag det som de ofta åt glass men kanske var det inte jag som läste boken utan boken som läste mig). I sommarvärmen blev jag väldigt sugen på sorbet och ananas och melon. När vi träffades för att prata om boken åt vi ananas, melon, körsbär, och drack rosé. Det är ett fint sommarminne. Min favorit bland novellerna var The Garden Party som strukturerar sig kring en välbärgad nyzeeländsk familjs trädgårdsfest. I närheten av familjens hem dör en person från arbetarklassen och dottern (Laura) till trädgårdsfestens värdpar, som även är novellens huvudperson, vill ställa in festen, ett förslag som inte uppskattas av hennes mor. Novellen inleds på följande vis: ”And after all the weather was ideal. They could not have had a more perfect day for a garden-party if they had ordered it. Windless, warm, the sky without a cloud. Only the blue was veiled with a haze of light gold, as it is sometimes in early summer. The gardener had been up since dawn, mowing the lawns and sweeping them, until the grass and the dark flat rosettes where the daisy plants had been seemed to shine. As for the roses, you could not help feeling they understood that roses are the only flowers that impress people at garden-parties; the only flowers that everybody is certain of knowing. Hundreds, yes, literally hundreds, had come out in a single night; the green bushes bowed down as though they had been visited by archangels.” /Elin

The Garden Party and Other stories kan ni beställa från Stadsbiblioteket, på V. F. Bibliotek har vi Bliss and Other Stories och The Short Stories of Katherine Mansfield.

Knausgård och hans värld

Har nu lagt ifrån mig del 2 av norsk-svenska Karl Ove Knausgårds romanprojekt Min kamp som redan fått enorm uppmärksamhet i både Norge och Sverige. Böckerna har liknats vid Lars Noréns dagböcker och skapar faktiskt ett liknande sug efter mer: Hur tänker den här mannen? Suget är såpass stort att jag ställt mig i kö på de återstående delarna som än så länge bara finns på norska. I del 1 skildrar han sin barn- och ungdom och främst förhållandet till den förhatlige fadern och dennes tragiska död orsakad av alkoholism av den mest självdestruktiva sorten. I del 2 är vi framme vid fly(k)tten till Sverige där han snabbt bygger upp ett nytt liv med en hel familj och författarframgångar. Han är hemmamannen/författaren som bryter tabuet att skriva om sina barn. Han skriver också om hur han hatar varje ögonblick då han inte får sitta i avskildhet och skriva. Han är det manliga geniet som måste försaka skapandet och istället ägna sig åt kvinnligt tråkiga sysslor. Varför är detta så fascinerande läsning? En av förklaringarna är säkert att man undrar hur han klarar att upprätthålla balansen till sitt eget rum när allt tycks vara så självutlämnande? Men det är ju trots allt en roman.... Första delen inleder med en fenomenalt vacker mening. Kolla in den! Den fjortonde augusti kommer han att framträda som sommarpratare i sveriges radio ./Anna

Du kommer att möta en lång mörk främling

En ny Woody Allen-film måste ju bara ses. Och den här gjorde mig inte besviken.

Vi befinner vi oss London och storyn börjar med och kretsar runt Helena (Gemma Jones), som är frånskild, olycklig och ensam efter att hennes man lämnat henne för att jaga sin ungdom. Hon har börjat besöka en tvivelaktiga spåkvinna och samtidigt ökat sin whiskykonsumtion. Hon besöker väldigt ofta sin dotter och hennes inte allt för förtjuste make, och berättar om spådamens profetior. Dottern i sin tur är kär i sin chef och hennes man tittar helst på på den sexiga granntjejen. Den roligaste och sorgligaste karaktären är Helenas man Alfie, spelad av Anthony Hopkins, som desperat försöker hålla kvar sin ungdom genom att gifta sig med en ung, sexig lycksökerska, allt medan han knaprar Viagra i smyg. Den nya unga frun utnyttjar honom maximalt. Till slut helt utblottad, börjar han undra om han gjorde rätt val..

Jag älskar denna filmen om dessa människor som desperat försöker förändra sina liv, skildrat med värme och humor.

Sensmoral: Gräset är inte alltid grönare på andra sidan, men ibland så..(obs! eget tilllägg).

/Åsa

Grattis Hasse 80!

Idag är det Hasse Alfredsons födelsedag och han hyllas så klart överallt. Jonas Thente skrev i DN idag att En ond man är en av nittonhundratalets bästa svenska böcker. Hasse Alfredsson är som alla vet en man med många strängar på sin lyra. Finns det något område som den mannen inte varit inne och nosat på? Han har naturligtvis skrivit dikter också. Av någon anledning, kanske för att han hunnit bli så gammal och för att vi befinner oss mitt i den fantastiska svenska sommaren, kommer jag att tänka på en fruktansvärt vemodig dikt av Hasse som blir sannare för varje år. Den finns i samlingen Blomstervers och andra rimmade och orimmade poesier från de senaste 25 åren ( sidan 56).
Här några rader ur: Att låsa och fara

"Bära in trädgårdsmöblerna
Vinda upp vattenslangen
Sätta sig på brunnen en sista gång
och lyssna till de sista flugorna.
Svårare för varje år.
Ett plötsligt åldrande
snart är man upphunnen.

Som tur är har han en betydligt gladare sida också. Det vet ju alla. Det är bara att välja och vraka ur en underbart rik produktion!/ Anna

Utflyktstips i sommar

Någon som varit på Bohusläns museum? Om inte är det värt en utflykt. Inte minst för att en underbar doft av tjära vilar över hela bygget. Man kan också äta en utmärkt lunch med bohuslänska specialiteter. Äggost - mmm.
I sommar kan man dessutom titta på Carl Johan de Geers utställning Den hemlighetsfulla ön där.
Han är en favorit inte minst sedan jag läste hans självbiografiska Jakten mot nollpunkten (från 2008) när den kom ut.

Det är inte en traditionell biografi utan lite mera irrande skriven. Han hoppar från ämne till ämne och är väldigt livsfilosofisk. Efter avslutad läsning är det ganska svårt att sammanfatta boken mer än att den gav en slags totalupplevelse. Så här har han själv formulerat bokens baksidestext:
"Ni känner ju till de berömda bläckfläckarna; en idé som inte hann bli färdig. Hermann Rorschach dog 1922 vid 38 års ålder. Den här boken är helt i hans anda liksom alla andra böcker. Självupptagen, odräglig, oklar, klok, viktig, förvirrad, onödig, kort sagt: den säger helt olika saker till olika personer."
Inspiration till utställningen har han hämtat från farmors och farfars förbjudna slottsvind i Skåne där han tillbringade en del av sin barndom. Åk till Uddevalla!/ Anna

Gravid deckare

Vecka 36 av Sofie Sarenbrant
Här är ytterligare en deckare skriven av en tjej. Känns som det är väldigt mycket sådana just nu och det är ju kul.

Vecka 36 har två gravida kvinnor i huvudrollen. De är tillsammans med sina partners på en veckas semester i Brantevik i Skåne. Det har varit dåligt väder och stämningen är inte på topp. Den sista kvällen ska paren gå på en Karaokebar. Det ena paret Agnes och Tobias har en konflikt för att Tobias är full och dum samt flirtar med en ung servitris. Det hela resulterar i att de inte lämnar baren ihop. Nästa morgon när Tobbe vaknar är den höggravida Agnes borta. Snart kommer pressen och polisen. Jakten och letandet börjar men Agnes är försvunnen. Efter nån vecka hittas ett kvinnolik vid en strand...

Jag tänker direkt på Camilla Läckberg det här är nåt liknande. Men det är spännande och man vill veta vad som har hänt. Den har några olika spår, dels den gravida väninnan Johanna kanske är hon huvudperson, men det lite oklart tycker jag. Sedan är det polisarbetet och pressen. En osympatisk manlig reporter får mycket utrymme. I slutet blir det riktig action, undrar om Sofie har en filmatisering i åtanke..

Jag tycker att den är helt ok som en lättsam sommarläsning. Den är underhållande och ibland spännande men några bestående spår ger den inte direkt. /Åsa

Löftet

Löftesrik proletärförfattare?

Berättelsen "Löftet : en roman om det understa världen" handlar om en grupp pojkar som växer upp i göteborgsförorten Bergsjön under 70-talet.
De avger ett löfte: att alltid hålla ihop vad som än händer.

Pojkarna växer upp till unga män och lever i samhällets utkant där droger, kriminalitet, prostitution och våld hör till livsstilen. Trots all brutalitet finns också inslag av mänsklig värme, solidariatet och stolthet kvar hos dem.
Ska de kunna hålla löftet de gav till varandra som barn?


Berättelsen innehåller också delar som bygger på verkliga händelser som Backabranden 1998 och skottlossningen vid Näsetbadet 2001.


Löftet är Renzo Aneröds första roman, följd av Vildsvinet (2007) och Fiender (2009)

Aneröd väljer att skildra unga människor på samhällets botten.
Han skriver med stor respekt och socialt patos om hur unga människor måste förhålla sig till en brutal och stenhård verklighet där människor lämnas åt sitt öde av det väletablerade samhället.


Författaren, som är utbildad sociolog, har arbetat som hamnarbete, ungdomsledare, föreläsare och dokumentärfilmare.


En modern proletärförfattare, tycker jag!

BO FABIANSSON

Trivsam spänning

Nu nalkas sommaren och vad är mer mysigt än att ligga i hängmattan och läsa en trivsam deckare. En författare som ligger mig varmt om hjärtat är Dagmar Lange, alias Maria Lang, och hennes deckare. Mycket för att det var dem jag läste när jag var liten. Mysiga pusseldeckare med kärleksintriger och annat smått och gott. Jag har precis tagit upp denna läsning och just avslutat Kung Liljekonvalje av dungen (1957)Romanen utspelas i småstaden Skoga (likt Maria Langs hemstad Nora). Den unga, blekfagra Anneli Hammar, som bor tillsammans med sin mor och styvfar, ska gifta sig med den rike och mycket eftertraktade ungkarlen Joakim Kruse. Dagen före bröllopet går Anneli in till blomsteraffären - och försvinner spårlöst. Kriminalkommissarien Christer Wijk, som är ursprungligen från Skoga, har kommit hem för att hälsa på sin mamma och för att gästa bröllopet . Han blir dock tvungen att leda spaningarna efter den försvunna flickan, som han efter ett tag hittar mördad. Nu måste han finna gärningsmannen...!

Det är inte så att man biter ned naglarna under läsningen, men det är som sagt oerhört trivsamt att läsa hennes deckare. Och det är stundtals riktigt underhållande med gamla repliker som att kvinnor saknar logiskt tänkande osv. /Sandra

Perfekt reselitteratur

Efter att ha läst Bildhuggarens dotter av Tove Jansson i bibliotekets litteraturcirkel (vi har haft ett tema med barndomsskildringar under våren) har jag fått upp ögonen för denna genialiska författare igen. (I Bildhuggarens dotter finns alla urscener till mumintrollsböckerna upptäckte vi under läsningen. Där finns dalen, pappans dragning till katastrofer och mycket annat...)

Nu i helgen när jag befann mig i släktens bedagade sommarhus föll min blick på ett slitet exemplar av Resa med lätt bagage (novellsamling) som stod i den för sommarhus typiska bokhyllan där man kan finna läsning av högt och lågt slag.

Hör bara på citatet på baksidan av boken:
"Det har alltid varit min dröm att resa med lätt bagage, en liten väska som man nonchalant sveper med sig, går med raska men inte brådskande steg genom till exempel en flyghall, passerar en massa nervösa människor som släpar på tunga resväskor - nu, för första gången , lyckades jag ta med mig det absolut minimala, jag hade inte tvekat inför släktklenoderna och dessa älskvärda småting som påminner en om...ja, om emotionella bitar av ens liv - nej, det minst av allt. Väskan blev lika lätt som mitt lättsinniga hjärta....

Och så här fortsätter denna förträffliga lilla baksidestext som kunde göra en nutida förlagsredaktör grön av avund:

"Åtskilliga av texterna i Tove Janssons nya bok handlar om människor på resa eller människor som placeras i en ny omgivning och nya förhållanden. Allt det andliga bagage de haft med sig hemifrån blir oftast inte användbart i den nya miljön. Andra sidor kommer fram hos dem när de ställs inför det ovanliga och ovana. Vilket är deras rätta jag?

Så sant. Det behövs inga säljtexter när man kan sammanfatta en bok så elegant!/Anna

Elin Boardys senaste!

Det är tiden precis efter andra världskrigets slut. Då det nygifta paret Annie och Laurids bestämmer sig för att spendera sin bröllopsresa i Malaya, Sydostasien, där Laurids samtidigt kan genomföra sin läkarpraktik, frågar kartriterskan Elly sin lillasyster Annie om hon får följa med. Det är ett sällskap på fem personer som beger sig till Malayas djupa, sjudande djungler. De möts av en kolonial ordning med tennisspel och drinkar. Men ute på plantagerna håller något på att hända. Elly iakttar männen, att de bär vapen och pratar förtroligt med varandra. Själv är hon en vit kvinna, en som ska skyddas. Hon ser sin syster finna sig till rätta i hustrurollen, själv känner hon sig begränsad, utanför. Att männen har något hon själv också vill få tillträde till, uppleva. Den snäva kjolen hindrar henne från att röra sig som hon vill. Att kunna gå med stora steg, att kunna springa som när hon var barn. Hon dras mot det vilda, mot djungeln och hon dras till Laurids barndomsvän, den rebelliske och mystiske Niels, som istället för att spela tennis gärna drar sig undan med en bok. Elly har ständigt sitt skissblock och sina pennor i beredskap. Med tiden förändras teckningarna, människorna runt omkring henne visar nya sidor av sig själva, ett skal försvinner och därefter ett annat. Ljuset faller på ett nytt, annat sätt på dem och hon ser något hon inte tidigare sett. Något faller inom henne, något annat byter plats, hennes blick förändras. Åh – Mot ljuset är en otroligt fin skildring av en ung kvinnas utveckling! Läs den!/Elin

Deckarfavoriter

I förrgår lyssnade jag på Sara Kärrholm och Kerstin Bergman från Lunds universitet. Sara har skrivit avhandling om pusseldeckaren i Sverige på femtiotalet och Kerstin har forskat om deckare och naturvetenskap förutom att de förstås gillar att läsa deckare. De har nyss kommit ut med en blivande bibel (?) för deckarvänner. Den heter Kriminallitteratur och handlar om deckarens subgenrer. Efter varje kapitel tipsar de om tio läsvärda deckare inom varje genre och ger dessutom litteraturhänvisningar för specialintresserade. (De påpekade att deckarläsarna ofta är mycket kunniga inom sitt område!) Förutom mer självklara genrer som pusseldeckaren, den amerikanska hårdkokta deckaren, polisroman och thrillern (politisk och psykologisk) tar de upp rättegångsromanen, antikriminalberättelsen och journalistdeckaren. De avslutade med att ge oss i publiken sina allra bästa deckartips: irländska Tana French som skriver psykologiska thrillers med komplexa karaktärer. Danska Sissel-Jo Gazan som skriver psykologisk/vetenskapliga deckare. Orättvist bortglömda H K Rönblom. Inga Thelander (inte många bibliotek har kvar dessa deckare från femtio- och sextiotalen) som antagligen var före sin tid och skrev om en Martin Beck innan Sjöwall Wahlöö gjorde det! Slutligen tyckte de att unga Christoffer Carlsson karaktär Vincent Franke var en ovanligt nyanserad skildring av en heroinist. Låter som utmärkta tips inför hängmattesäsongen tycker jag./ Anna

Koreansk film - Kulturkrock?

Putslustig Katastrof
I går kväll såg jag den Koreanska filmen Tidvågen, en katastroffilm (gillar sådana..) den handlar om en stor tsunami som drabbar en kuststad i Korea. Mycket intressant och full med information om en annan kultur. För det första så är personerna i filmen väldigt tempramentsfulla de skäller och slåss mest hela tiden. Och det är inte de manliga slagskämparna som är värst utan äldre damer. Utan förbehåll ger de sig på både den ena och den andra under hysteriskt skrikande. För att inte tala om tjejer de verkar helt ohämmat skrika och banka på killarna... Ja det kan ju vara något man i vissa fall vill göra men avstår ifrån för att undvika konsekvenserna.

Man får följa några personer och deras varierande problem innan tsunamin kommer och sköljer över staden och tusentals människor drunknar. Det hela är väldigt tragiskt och tyvärr verklighet idag, men det absolut konstigaste är att vissa scener samtidigt är lite lustiga. Man får se när en av huvudpersonerna som är lite osympatisk drabbas av vågen på en bro och han är liksom lite clownaktig snubblar och ser komisk ut. Det är lite lustigt, något som man kan skratta åt, mycket märkligt för en västerländsk tittare. hela filmen känns hysterisk, det är så mycket känslor, tydliga och högljudda. Men som sagt en kulturkrock.

Obs! Detta är vad denna filmen säger mig om Korea ingen tillförlitlig information alltså.

/Åsa

Vill du låna den på biblioteket beställ här.

Stockholm läser Norrtullsligan av Elin Wägner

2011 läser Stockholm Elin Wägners Norrtullsligan. Tanken är att man ska få en hel stad att läsa samma bok och att staden sedan blir som en stor bokcirkel med aktiviteter, såsom föreläsningar, filmvisningar och stadsvandringar, kopplade till bokens teman och miljöer. För några år sedan, kanske minns ni, så genomförde vi i Göteborg ett sådant projekt och läste Simon och ekarna av Marianne Fredriksson. Det är en otroligt fin idé, att vi i samma stad läser samma bok ungefär samtidigt och sedan möts och pratar om den, tycker jag! Vi, jag och mina vänner i en bokcirkel jag är med i, kände att vi ville vara med på ett hörn här i Göteborg nu när Stockholm läser Norrtullsligan och har just läst denna kvicka och ironiska roman (från 1908!) om fyra unga arbetande kvinnor som under förra sekelskiftet hyr två rum av en änka på Norrtullsgatan i Stockholm. Det är Eva, som längs sin långvägg i det ena av rummen (vilket hon delar med romanens berättare: Pegg) har installerat sig med en bred ottoman ovanför vilken hon hängt en inskription med orden: Män må icke under någon förevändning taga plats i damkupé!, och det är Emmy som har slitit ut sig på sitt lågavlönade arbete och som, efter att ha gått på ett antal nitar, gett upp hoppet om förändring, och det är Baby (”lilla babybarnet”) som ännu inte lärt sig livets hårda läxa men vars utveckling vi får följa. Romanens berättare heter Elisabeth men kallas för Pegg och hon har en ”liten pys” att ta hand om... Till en början hade jag en pilsnerfilms tjenare-tjenare-röst i huvudet när jag läste men snart blev berättelsen mycket levande för mig. Tänk att romanen gavs ut 1908, 13 år innan kvinnor fick rösträtt i Sverige! Och att det ändå går att känna igen sig i så mycket och att berättelsen blir så levande och spännande. Om ni inte redan gjort det, måste ni helt enkelt läsa Norrtullsligan av Elin Wägner (lånar ni pocketversionen får ni även ett roligt och träffande förord av Annika Lantz) och kika också gärna in på Stockholm-läser-bloggen för att se vad som är på gång däruppe. /Elin

Tidsresa

Kärleken i Julia Anderssons liv är skriven av Åsa Moberg och är en självbiografisk tidsresa direkt tillbaka till sextiotalet med gröna vågen, solidaritetsarbete, demonstrationer och det hele.
Boken är Åsa Mobergs förstlingsverk (skriven 1973-74?) och utgiven först nu efter att ha blivit liggande i gömmorna. Det är fascinerande att få direktkontakt med den här tiden utan att texten redigerats så värst mycket. Jag får lite Maken-feeling av den och det är ett bra betyg! (Gun-Britt Sundströms klassiska förhållanderoman från 1976). Det är en ung kvinnas resonemang kring kärlek, sex, tvåsamhet och hur man bör leva. Hon är hälften så gammal som sina båda män : Rune och Hubert, bägge män med pondus och makt. Speciellt den senare som nödtorftigt är maskerad till chef för Moderna museet men i själva verket ska föreställa Harry Schein, chef för filminstitutet vid den här tiden. Själv är hon framgångsrik textilkonstnär med många järn i elden. Lustigt nog bärs hon inte fram av något kvinnligt systerskap - det som man gärna förknippar med tiden. I stället är det hennes två manliga mentorer som ger stöd och uppmuntran. Hennes ungdom och skönhet tycks inte ha varit någon nackdel även om hon säger sig längta efter att bli äldre och slippa bli betraktad som en brud. Jag tycker inte att kärleksaffären med Hubert Meyer är så värst spännande - det är som sagt tidsandan och atmosfären som bär fram den här boken. För den som är nyfiken på att läsa mer om romanen så har Dagens Nyheter haft den i sin läsecirkel./ Anna

Det broderade hjärtat

Mitt namn är Frasquita Carasco. Min själ är en nål. De sidor du kastade ut i öknen finns här samlade på nytt, bundna i en bok som du kan slå igen för all evighet om min historia. Soledad, min flicka, känn denna vind mot ditt ansikte. Det är min kyss. Den jag aldrig gav dig.

Det broderade hjärtat av Carole Martinez är hennes skönlitterära debut. Romanen har belönats med 9 priser. Martinez spanska farmors historier om sin mormor, Frasquita Carasco, har inspirerat henne till debutromanen. En roman om generationer av döttrar. Frasquita, sömmerskan med de magiska fingrarna, kan åstadkomma mirakel med sin sytråd. Ett broderat hjärta kan börja bulta, ett trasigt ansikte kan bli helt igen. Och med hennes böner kan kropp och själ åter få liv. Frasquita får fem barn, fyra döttrar och en son. Efter att hon blivit bortlovad i spel av sin make flyr hon med sina barn och en lång och mycket ansträngande vandring tar sin början. Soledad, Frasquitas yngsta, tar på sig som sin livsuppgift att skriva ned sin mors otroliga levnadsöde efter hennes död. Ett liv som är fyllt av både sorg och glädje och inte minst magi. Det är detta liv tillsammans med hennes döttrars som vi läsare får ta del av.
Mina känslor inför denna roman är inte riktigt samstämmiga. Å ena sidan är det en sinnlig berättelse som faktiskt berör på sina ställen, inte helt olik Isabel Allendes romaner, å andra sidan haltar den rätt rejält. Det kan vara den svenska översättningen som inte gör den rättvisa. Jag kan tänka mig att det flyter bättre på sitt originalspråk, franska. Men visst, jag får erkänna att mitt bland allt det svulstiga så berörde slutet mig och en litet tår letade sig upp i ögat. Dock är jag ju lite lättrörd! Läs och se vad du tycker!
/Sandra

En lycklig barndom

Radhusdisco av Morgan Larsson

Det här är något så ovanligt som en lycklig barndomsskildring. Den utspelar sig på 80-talet i Trollhättan och tidsmarkörerna är tydliga, som när de för första gången får se på film i en Moviebox... kommer ni ihåg dem? Boken är skriven av radioprofilen från P3 Morgan Larsson som jag gillar jättemycket han är ju bara för go :) så den här boken ville jag läsa!

Här finns ingen ångest eller misshandel, bara lite vanlig "barnoro"och osäkerhet inför livet och kompisarna.

Morris, huvudpersonen är en charmig och grubblande pojke.

Han är till en början helt inne i lekens värld och det ger mig små minnesglimtar från min barndom om hur viktig leken var.

Sedan kommer mellanstadiet med den karismatiske läraren "Cliffhanger" som trollbinder klassen med sina historier och varnar för det hemska grupptrycket som ska anfalla dem i högstadiet.

När klassens tuffaste tjej plötsligt vill vara ihop med Morris (inte Linus som varit det självklara förstahands valet tidigare) då börjar tonårslivet komma närmare, med sina första förälskelser och hångel med hundgny..

Boken är inte så kul att man gapskrattar men det är charmigt, gulligt och mysigt nästan hela tiden. En bra debut som värmer.

/Åsa

Ät mig!

Utgivningarna på Sekwa förlag gör mig sällan besviken. Så inte heller denna gång. Jag kan varmt rekommendera Ät mig av Agnès Desarthe. En riktigt mysig historia med fler djup än vad man inledningsvis anar. I centrum står Myriam, en kvinna i 40-årsåldern, som en aning vilsen men dock full av idéer öppnar restauranten Chez moi. Ett namn som bokstavligen menas hemma hos mig, då Myriam både bor och arbetar där. Bland all matlagning och allt slit anar man att något har hänt tidigare i hennes liv. Vad vet man inte till en början, men succesivt klarnar bilden och fram växer jobbiga minnen och sårade känslor. Riktigt varmt och rörande. En annorlunda feelgood-roman med djup!/Sandra

Snurran med "Svåra känslor"

Nästan längst in i Västra Frölundas bibliotek, vid poesi- och dramatikhyllorna, finns just nu en snurra med skylten ”Svåra känslor”. På den kan ni hitta böcker som sätter ord på det svåra, smärtsamma och problematiska. Två böcker som jag brukar sätta på snurran och som jag tycker är bra är Cecilia von Krusenstjernas En spricka i kristallen och Janet Frames Mot ännu en sommar. En spricka i kristallen handlar om hur det kan vara att växa upp i en ytlig överklassmiljö, där karriär, social status och utseende betyder allt, och känna sig fullständigt malplacerad. Berättelsen skildras genom huvudpersonen Suss, som är äldsta dottern i den ytterst välbärgade göteborgsfamiljen Silvercrona. Suss slits mellan viljan att bli bekräftad av sin familj och en önskan att gå sin egen väg. När hon prövar att söka sig till andra sociala kretsar bemöts hon emellertid av fördomar då hon ses som ett bortskämt rikemansbarn. Den andra boken jag vill rekommendera är Janet Frames Mot ännu en sommar. Boken skrevs redan 1963 men författaren ansåg den då för privat för utgivning. I centrum står den 30-åriga Nya Zeeländska författaren Grace Cleave som lever ett isolerat liv i London. Då hon får en inbjudan av några bekanta, en journalist och hans fru, att tillbringa ett veckoslut på deras landställe tackar hon, trots att tanken på en sådan social situation ger henne onda aningar, ja. Romanen är en plågsam och vacker skildring av hur det kan vara att inte kunna låta sig själv vara i fred utan att ständigt kritiskt recensera sig själv i mötet med andra människor, och hur det kan vara att känna sig mer som en alienerad flyttfågel än som en social varelse. /Elin

En fager mö av Joyce Carol Oates

16-åriga Katya Spivac är den fagra mön i Oates senaste roman. En tjej som kommer från arbetarkvarteren i New Jersey där man lever hårt utan sociala skyddsnät. Hon börjar arbeta som barnflicka hos en välbärgad barnfamilj vid en kuststad, miljöer som är henne totalt främmande. En dag i parken får den gamle konstnären Marcus Kidder upp ögonen för henne, lockad av hennes Lolitaframtoning, ung, oskyldig och utsatt, som kan vara föremål för hans konst. Han bjuder in henne till sitt slottliknande hem och Katya blir bländad av allt det vackra. Det som hon trott vara onåbart finns nu inom räckhåll. Likt en spindel i sitt nät lockar konstnären in henne längre och längre...

Jag är ett stort fan av Oates men är inte denna gång blown away som jag annars brukar vara. Men visst är det en bra historia, inte minst att Oates ännu en gång visar så effektivt det utsatta i att vara det kvinnliga objektet. Låna hem och se vad du tycker!/Sandra

2011 års bästa serialbum?

Nyligen blev nomineringarna till Urhunden klara. Bland alla fina litterära priser finns det alltså ett pris som delas ut till årets bästa svenska respektive översatta seriealbum. Seriefrämjandet delar ut och i juryn finns bla Dick Harrison, historieprofessorn och Kristiina Kolehmainen från Serieteket i Stockholm. Nominerade till 2010 års bästa originalsvenska seriealbum är:
Malin Biller: Om någon vrålar i skogen; Fabian Göransson: Inferno; Karl Johnsson: Maria från Ulthar; Ola Skogäng: De förlorade sidornas bok och Liv Strömqvist: Prins Charles känsla.Till 2010 års översatta album är dessa nominerade:
Svalornas lek av Zeina Abirached; Aya från Yopougon av Marguerite Abouet/Clement Oubrerie; Uppskovet av Gibrat; Katten och kimonon av Nanzy Pena och Ankomsten av Shaun Tan (vars författare fick det prestigefulla ALMA-priset tidigare i år). De fyra första albumen är översatta från franskan vilket inte är så konstigt med tanke på seriens ställning i det franska språkområdet. Mina favoriter är Prins Charles känsla och Svalornas lek. Vilka som vinner får vi reda på under våren./ Anna