Göteborgs-Postens litteraturpris 2010 går till...

...Per Johansson! Han debuterade för fyra år sedan med Göteborg i päls och utkom nyligen med sin andra roman Cancersurfare. Jag har personligen inte läst någon av dem, men jag blir onekligen nyfiken när jag läser juryns motivering som lyder:

"för en stilskarp gestaltning av vardagslivets vansinne där såväl krogkök som hemtjänst förvandlas till omistliga ingredienser i det litterära laboratoriet".

Här kan du läsa GP's recension av Cancersurfare.

/Sandra

Stängt pga hälsosjäl

Agneta Klingspor har närmat sig döden förut. Hon har till exempel ingående beskrivit hur en kremering går till. När hon själv får en liten knöl i bröstet lyckas hon ändå förtränga den så pass att hon väntar med att undersöka saken i flera månader.Det är ju så de flesta av oss fugnerar. Boken är en saklig historia med många träffsäkra iakttagelser. (Varför är just sjukhusmat så totalt i avsaknad av vitaminer att den närmast verkar häslovådlig?) Hon förvandlas till en cancerian och ser på livet med cancerblick. Halva romanen består av text och halva av snapshots tagna med mobilkameran. De blir en slags dagboksbilder som fyller i där texten slutar. En av bilderna med en sjukhussäng och dess mesgula landstingsfilt kan fylla vem som helst med sjukhusskräck. Om man är ute efter något sentimentalt att gotta sig åt kan man lika gärna smälla igen denna bok direkt. Om man däremot vill läsa en direkt och ärlig skildring av hur det kan vara att misstänka cancer, vänta på läkartider, vänta på provsvar, vänta på operation och ännu mera väntan har man kommit rätt. Låter kanske inte så lockande men det är stark, rak och träffande läsning som borde delas ut gratis till både bröstcancerdrabbade och deras anhöriga. Det är dessutom en bok som ingjuter hopp eftersom 80 % av de som får bröstcancer numera kan botas och författaren räknar sig till en av dem./Anna

(Här kan ni läsa fler recensioner!)

So much for that

Lionel Shriver belönades för 5 år sen med Orangepriset för den uppmärksammade boken Vi måste tala om Kevin, som handlade om en skolskjutning . Inspirationskällor var amerikanska skolmassakrer och Shrivers personliga beslut att inte skaffa barn. Nu har jag lyssnat på hennes (ja Lionel är en hon fast jag länge trodde att hon var en man. Sen läste jag att hon i femtonårsåldern bytte namn från Margaret Ann till Lionel. En eventuell efterkonstruktion är att namnbytet berodde på insikten att mäns karriärer gynnas i de flesta branscher). Hur som helst, nya boken So much for that handlar om en familj där hustrun Glynis drabbas av en mycket ovanlig cancerform orsakad av den asbest hon kommit i kontakt med i arbetet som konstnär. Hennes man Shep har genom att sälja sitt företag blivit rik och planerar för en avslappnad tillvaro på paradisön Pemba i Indiska Oceanen utanför Tanzanias kust. Shep är fast besluten att lämna hemlandet för gott (även om ingen i familjen följer med), när de drabbas av cancerbeskedet. Glynis saknar egen sjukförsäkring och Shep tvingas skrinlägga sina planer på en sorglös framtid. Sakta men säkert äts deras förmögenhet upp av Glynis många läkarbesök och dyra mediciner....
Boken är en hänsynslöst uppriktig skildring av hur ett förhållande både stressas och stärks av allvarlig sjukdom. Shriver hymlar inte med förbjudna känslor och det visar sig att även denna bok har verklighetsbakgrund. När jag googlar henne hittar jag en lång artikel i The Guardian där hon skriver om hur hon svek sin bästa vän som dog av samma ovanliga och obotliga cancerform som Glynis i boken. Romanen är också en svidande vidräkning av det amerikanska sjukförsäkringssysstemet och ställer den obehagliga frågan hur mycket är ett liv värt egentligen? Den bjuder också på ett oväntat men vackert slut/Anna