En fager mö av Joyce Carol Oates

16-åriga Katya Spivac är den fagra mön i Oates senaste roman. En tjej som kommer från arbetarkvarteren i New Jersey där man lever hårt utan sociala skyddsnät. Hon börjar arbeta som barnflicka hos en välbärgad barnfamilj vid en kuststad, miljöer som är henne totalt främmande. En dag i parken får den gamle konstnären Marcus Kidder upp ögonen för henne, lockad av hennes Lolitaframtoning, ung, oskyldig och utsatt, som kan vara föremål för hans konst. Han bjuder in henne till sitt slottliknande hem och Katya blir bländad av allt det vackra. Det som hon trott vara onåbart finns nu inom räckhåll. Likt en spindel i sitt nät lockar konstnären in henne längre och längre...

Jag är ett stort fan av Oates men är inte denna gång blown away som jag annars brukar vara. Men visst är det en bra historia, inte minst att Oates ännu en gång visar så effektivt det utsatta i att vara det kvinnliga objektet. Låna hem och se vad du tycker!/Sandra

Lila hibiscus...

Har just läst Lila hibiskus av Chimamanda Ngozi Adichie, den nigerianska författarinnan till den kritikerrosade En halv gul sol. Lila hibiskus är hennes debutroman och utkom 2003, men har nyligen översatts till svenska. En mycket välskriven debut, mycket fängslande... håller ett järngrepp om läsaren till sista punkten.

Det är historien om Kambili, en flicka i tonåren som bor med sin mamma, pappa och bror i byn Abba. Eugene, fadern i familjen som benämns som Papa, äger en betydelsefull tidning som vågar kritisera de högsta i samhället, korruptionen och maktmissbruket. Han skänker pengar till välgörenhet och är mycket trogen den katolska kyrkan. Han är en man som är högt aktad av många. Men väl hemma i sitt stora dyrbara hus håller han sin familj i skräck. Han styr hemmet tyranniskt, genom grov misshandel av både fru och barn. Så en dag får Kambili och brodern Jaja åka på en liten semester till Papas syster i staden Nsukka. Bland fastern och kusinerna får de uppleva ett hem där ens egna åsikter är värdefulla och där det är okej att skoja med varandra. Kambili upptäcker för första gången sitt eget skratt och hur det känns att få prata fritt. Likt den lila hibiskusen i fasterns trädgård växer även de två syskonen.

Paralleller kan lätt dras mellan faderns grymma natur samt hans förakt för igbo-folket (som han själv tillhör) och kolonialmakterns maktmissbruk. Det är starkt berättat, en underbar berättelse, tragik blandas med hopp (och bokens framsida är som en härlig inbjudande karamell). /Sandra

Svart arbete

Författaren Rolf Almström växte upp i Göteborgsförorten Västra Frölunda. Det gjorde jag också.

Därför är det lätt för mig att känna igen människorna och miljön i denna svarta och ibland ljusa berättelse om ungdomskamraterna Danny, Nisse Nubb och Mikko. Själv hade jag liknande kompisar - de flesta överlevde. Men inte alla. Droger, kriminalitet och gängbråk hörde till vardagen, då som nu.

Danny och kompisarna jobbar på svartbyggen under usla förhållanden; inga försäkringar, noll säkerhet och ytterst osäkra löneutbetalningar. Fyllan och drogerna på fritiden, den ständiga jakten på damer o sex. Men också jakten på ett annat sorts liv.

De snärtiga replikerna levereras med en stor portion jargong o förortsdialekt ( som jag kommer ihåg fast jag inte hört uttrycken på decennier!) Just känslan av att hålla på med nåt som man inte vill göra naglar sig fast hos läsaren. Detta gör att berättelsen - som utspelar sig på 90-talet - känns relevant för vår tid i våra ännu existerande miljonprogramsförorter. Och det är kanske ännu värre nu för många unga: det finns det inga arbeten - inte ens svarta.

En angelägen bok, fylld med desperation, svart humor men också en kantig framtidsoptimism.

/Bo Fabiansson

Darling River

Jag har nyligen läst Sara Stridsbergs senaste roman Darling River. Oj oj det var en läsning det. Väldigt obehagligt och fult på samma gång som det var vackert och poetiskt. Vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta det... Jag kan börja med att berätta att Stridsberg har hämtat inspiration ifrån Nabokovs roman Lolita. Jag har inte läst den och skulle troligen ha fått ännu större behållning av Darling River om jag gjort det, men det funkade ändå tycker jag. (Däremot blev jag väldigt nyfiken på Lolita, den omdiskuterade romanen från 1955, och ska genast ta och läsa den också.)

I Darling River får vi bla följa Lo, som i början av berättelsen är ett barn som inte får leva som ett barn och på slutet är en kvinna som inte får leva som en kvinna. Hon är döpt efter Dolores Haze från Lolita, eftersom hennes far är ett stort Nabokovfan. Modern har flytt hemmet och Lo lever ensam med sin far. Han matar henne med otaliga bakverk och tar med henne på nattliga utflykter i sin gamla Jaguar. I mörkret vid "Darling river" rullar Lo omkring i leran med sina otaliga äldre älskare, eller "bröder" som hon själv kallar dem. I takt med att hon blir äldre droppar älskarna av en efter en. Hennes kropp förändras och blir större, men hon fortsätter att klä sig i sina små barnklänningar tills de spricker och hon får hålla dem samman med säkerhetsnålar. Hon tappar hår, tänderna ruttnar och hon har blemmor som varar. Men hon fortsätter att gå till floden i hopp om att träffa sina älskare.

Andra personer vi också får ta del av är Dolores Haze ur Lolita, som nygift och gravid (troligtvis med sin styvfar) är på väg mot Alaska och barnsängsdöden, en kärlekstörstande vetenskapsman som försöker lära en tillfångatagen aphona att teckna samt en mor som ensam färdas irrandes runt om i världen. Dessa fyra människoöden flätas inte samman, men de berör alla varandra på något sätt.

Det är en mörk berättelse om att vara ett objekt inför lystna blickar redan vid ung ålder och det är ingenting man skyndar sig igenom. Det tar tid att smälta det man läser och den ger på vissa ställen bismak i munnen. Men det är en otroligt stark roman och jag tycker om den./Sandra

Att vara anhörig...

Susanna Alakoski har äntligen kommit ut med sin nya roman Håpas du trifs bra i fengelset.

Sami och Anni är ett syskonpar som växt upp i fattigdom och misär, med missbrukande föräldrar som i sina yngre år invandrade till Sverige från Finland. Nu är syskonen vuxna och deras liv har blivit helt olika varandras. Sami är kriminell och själv missbrukare, medan Anni försöker leva ett lugnt familjeliv med sin man och dotter. Hon, som under hela sin uppväxt alltid fått städa upp röran efter andra, arbetar nu inom socialvården med människor som är utsatta på olika sätt. Trots det skäms hon över sitt förflutna och hon skäms över sin bror som hon älskar så djupt. Håpas du trifs bra i fengelset är en rad ur Annis dotters egenkomponerade brev till sin morbror Sami som sitter inne för narkotikabrott. Sami är på många sätt navet i boken. Det är kring honom som Annis tankar ständigt kretsar och som hon och hennes familj anpassar sina liv efter.

Boken är berättad i ett högt tempo. Orden fullkomligt svishar förbi. Detta tillsammans med ett nyskapande språk, med många nya substantiv, gör Annis alla kaosartade tankar och känslor väldigt verkliga . Alakoski förmedlar allt det som det innebär att vara anhörig till en missbrukare på ett trovärdigt sätt, utan krusiduller och romantiseringar. Det gör ont att läsa på flera ställen i boken, eftersom det känns så ärligt berättat, men framför allt blir jag otroligt berörd av all kärlek som finns mellan syskonen./Sandra