En måste läsa-bok...

för mig i alla fall. Jag har ännu inte läst Bengt Ohlssons senaste roman Rekviem för John Cummings, men den ligger i högen för just "måste läsas". Den senaste av honom som jag läste var Kolka, en fantastisk berättelse som så många av hans romaner är och jag hyser stora förhoppningar för även denna, där han gestaltar en före detta rockstjärna. Det är alltså rockgitarristen John Cummings, alias Johnny Ramone, som man få följa främst i hans sista år i livet, med minnen av sina år i punkbandet Ramones, konflikterna inom bandet och inte minst förhållandet till sin fru. Han gick bort 2004 i cancer och här får man alltså följa hans långsamma väg in i döden. Boken har fått en del blandade recensioner, från att vara en rörande berättelse till en blek version av hur det egentligen låg till. Spännande!/Sandra

Ljusets dotter

Elisabet Nemert har utkommit med en ny roman som har fått titeln Ljusets dotter. En berättelse om kärlek och ondska och musikens heliga kraft. Det är 1700-tal i Sverige och romanens centrala figur är Maria, dotter till förmannen Sten Wessman. En man som styr inte bara sina drängar utan även sin familj med järnhand. Hustrun, Maria och hennes bror får dagligen utsättas för hans våld, så till den grad att Maria får en höftskada i samband med ett av sin fars vredesutbrott. Hennes haltande gång samt hennes kuvade sätt gör henne till ett lätt byte bland de jämnåriga. Marias oas i livet blir musiken. I musikens värld kan hon koppla bort den verkliga och i hemlighet lär hon sig spela på morfaderns fiol. Hennes begåvning upptäcks när en erkänd musiker besöker Edsbergs slott, Marias hem. Livet tar en ny vändning och hon hamnar i Stockholm, i en helt ny värld.
Elisabeth Nemert skriver själv på sin hemsida att det har känts speciellt att få följa Maria under den skrivande processen. Maria är den sköraste och mest sårbara av alla hennes huvudkaraktärer och "att få följa hennes livstråd från en tillvaro fylld av våld och misshandel och se hur hon likt en fågel Fenix stiger upp och ur askan och intar den plats som ödet har valt ut åt henne, det har varit en sann glädje"/Sandra

Femtioårskris?

Om man är ljudboksläsare är det lätt att det sker på bekostnad av svartskriftsläsning. Och det är inte konstigt eftersom det är tämligen beroendeframkallande. Har nyligen lyssnat på Nick Hornbys A long way down/Fallhöjd och Juliet naked (än så länge oöversatt). Liksom flera andra engelska ljudböcker jag lyssnat på är inläsarna ett litet team på flera personer, vilket gör det lätt att hålla isär karaktärerna och det blir mer som teater.

Den tidige Hornby (High Fidelity och Fever Pitch) känns betydligt lättsammare än nu i medelåldern. Falling down/Fallhöjd handlar om kollektivt självmord med förhinder och som resulterar i udda relationer med vänskapsinslag.

I Juliet naked är femtioårskrisen inte långt borta. Visst är Hornby fortfarande rolig men inte så att man skrattar högt. De tre huvudpersonerna lever med en känsla av att ha slösat bort sina liv på oväsentligheter. Det handlar också om besatthet. Mest dess avigsidor i detta fall. En av karaktärerna, Duncan lever för musiken. Han är ett fanatiskt fan av den hemlighetsfulle rockstjärnan Tucker Crow och hans musik (Crow har vissa likheter med Bob Dylan och Leonard Cohen). Avigsidorna blir mest tydliga för hans flickvän som släpas med på semesterresor där allt går ut på att följa i Crows fotspår. Duncan går så totalt upp i sin idols liv att han tappar perspektivet och glömmer att han har ett eget liv att leva.

Samtidigt säger Hornby i en intervju att han inte litar på personer som inte brinner för något. "Alla mina vänner är passionerat intresserade av något ". Hur stora kan ens passionerade intressen bli innan det får konsekvenser för relationen till omgivningen? Boken kan rekommenderas till alla som någon gång tänkt på meningen med det hela. / Anna