Rapport från bokmässan

Prickade in två full -träffseminarier under årets bokmässa. Det ena med Pettina Gappah (hennes novellsamling Sorgesång för Easterly som kom på svenska i våras har vi skrivit tidigare om här i Torgbloggen) och det andra med Chris Abani. Båda har levt utomlands länge: Gappah nyss hemflyttad till Zimbabwe från Schweiz där hon tillbringat många år och arbetat som jurist. Båda har naturligtvis det gemensamt med resten av det afrikanska författargardet som besökte Göteborg under bokmässan att de inte vill se sig som enbart representanter för en grupp. Gappa säger att de nya afrikanska författarna i stället vill vill ge röst och berättelse åt det individuella ödet. "När jag borstar tänderna om morgnarna ser jag inte en afrikansk kvinnlig författare i spegeln, så ser ingen på sig själv." Jag vill skriva komplexa historier fyllda av motsättningar, som livet självt. På frågan vilka hennes läsare är säger hon: "I Afrika finns mina åhörare, de andra är marknaden." Den Zimbabwiska bokmarknaden har inte så stor omsättning, men eftersom engelskan är ett världsspråk har hon kunnat nå ut i resten av den engelsktalande världen och bidra med en alldeles egen ton. En författare som inspirerat henne och även banat väg är Chimamanda Adichie (En halv gul sol). På Pettinas blogg kan du läsa mer om hennes Göteborgsbesök. Anna Koblanck, DN:s f d utsände i södra Afrika var en mycket initierad intervjuare/samtalspartner.

Chris Abani tillhör också de afrikanska författare som tillbringat många år på andra kontinenter.Han är född i Nigeria men är sen tio år bosatt i LA där han är litteraturprofessor. Tre av hans böcker finns översatta till svenska: Abigails liv 2008, Graceland 2009, och alldeles nyutgivna Nattens sång på Celanders förlag
Abani känner inte heller att det finns behov att skriva en speciell afrikansk litteratur. "Min generation behöver inte demonstrera en särskild afrikansk litteratur längre. Nu skulle det vara helt naturligt att som afrikan skriva SF vilket hade varit omöjligt för 50 år sen." Ett av hans ämnen är våldsam manlighet.Något som han funnit mycket av i den amerikanska litteraturen Han har också skrivit om föräldralösa barn. Han säger att ett genomgående tema är generationsskifte och fadermord. Han nämner föregångaren Soyinka som en slags imaginär far. Och han pratar också om vem som har rätt att skriva om vad apropå romanen Abigails liv som handlar om en tonårsflicka. Han tycker t ex att Ishiguru skriver bättre om brittisk överklass än britterna själva.
Han skämtar och säger att han genom att läsa Stieg Larsson nu förstår allt om Sverige.

Vi får se hur det tyska temat kommer att framföras på nästa års bokmässa..../Anna

Göteborgs-Postens litteraturpris 2010 går till...

...Per Johansson! Han debuterade för fyra år sedan med Göteborg i päls och utkom nyligen med sin andra roman Cancersurfare. Jag har personligen inte läst någon av dem, men jag blir onekligen nyfiken när jag läser juryns motivering som lyder:

"för en stilskarp gestaltning av vardagslivets vansinne där såväl krogkök som hemtjänst förvandlas till omistliga ingredienser i det litterära laboratoriet".

Här kan du läsa GP's recension av Cancersurfare.

/Sandra

Hjärtblad

Jag tänker tipsa om Aino Trosells senaste roman Hjärtblad. En fantastisk berättelse om Hulda från Malung. Året är runt 1860 och hungern hägrar. Hulda är 8 år och äldst i syskonskaran. Det river och sliter i deras magar och dagarna ägnas till stor del åt att hitta något att dryga ut mjölet så bröd kan bakas. Hulda har hört av sin mor att så länge barnen skrattar är fattigdomen inte dödligt farlig. Så Hulda leker och leker med sina syskon, allt för att hålla dem glada och skrattandes. Som läsare får man lära känna svensk kvinnohistoria på ett sätt som beskrivs med mycket känsla och stor kunskap. Dalarnas vandringkultur är ständigt närvarande i berättelsen och vi får följa Huldas uppväxt mycket genom hennes vandringar som vandringskulla. Barndomsskildringen är mycket vacker i all sin enkelhet och det är härligt att få ta del av den lycka och glädje som den folkliga traditionen gav; naturen, folkets egna sånger, djuren och alla färger. Men det är också en berättelse som utspelar sig i en brytningstid. Hulda vandrar så småningom ut från Malung och in till Stockholm. Till det nya industrisamhället.

Rekommenderas!/Sandra

Här kan du läsa fler recensioner. ! !

Noveller igen!

I princip har jag alltid hållit med om att novellen är ett fantastiskt format. Först på sistone har jag också praktiserat denna insikt. Ja, jag vet att jag inte är ensam om att läsa noveller just nu men dock: måste få falla in i hyllningskören till Alice Munroes lov. Om man bara ska läsa en bok i höst är det verkligen För mycket lycka, hennes noveller innehåller lika mycket som en annan författares romaner. Hon har kallats "en modern kanadensisk Tjechov" och hon skriver lågmält om omvälvande tillstånd. Hennes stil liksom smyger sig på en utan stora åthävor. Plötsligt har tre barn mördats av sin far och moderns förtvivlan skildras så här i novellen Dimensioner (som ingår i För mycket lycka): "Efter en tid stoppade Doree allt hon kunde komma åt i munnen. Efter jord och gräs blev det lakan eller handdukar eller de egna kläderna". Det är allt - men någon som helst svårighet att föreställa sig hennes förtvivlan har man inte.

Munroe har ägnat hela sitt författarskap åt novellen (fast en roman har hon faktiskt skrivit) och hon visste redan som tolvåring att det var författare hon skulle bli. Minnen är centrala i hennes författarskap. Hon tilldelades Bookerpriset 2009 och en del tippar henne som nobelpristagare. Nu ska jag fortsätta att läsa Kärlek, vänskap, hat och hoppas att den är lika fantastisk!/Anna

Här kan ni läsa fler recensioner!

Mia Skäringer mina damer och herrar!!!

Jag har en härlig känsla av upprymdhet i kroppen, en känsla av jävlaranamma! Orsaken är att jag var och såg Mia Skäringers föreställning Dyngkåt och hur helig som helst i helgen! Jag kan nog inte i ord förklara hur fantastiskt det var. Hur hon sätter huvudet på spiken gång på gång och visar på alla fördomar och vilsna illusioner vi människor går och bär på hela tiden, från det att man är liten till att man är stor. Hur man som tjej, ung eller gammal, vrider sig in och ut för att passa in. Strunt samma i de egna känslorna bara man blir omtyckt!

Undertonen i föreställningen är allvarlig, men skrattet är alltid nära. Eller rättare sagt skrattar gör man så man kiknar, men då och då kommer allvaret nära, riktigt nära. Och tillsammans blir det magiskt.

Om tillfälle inte ges att gå och se denna underbara enmannaföreställning så ta och låna hennes bok Dyngkåt och hur helig som helst. Föreställningen bygger delvis på hennes krönikor och blogg som hon sammanställt i denna bok. Ett hett tips!/Sandra

Vänner för livet av Per Hagman

Berättelse om två personer som av olika orsaker tagit skada av sin uppväxt.De har utan att känna varandra skapat sig samma levnadsstrategi. Sophie är delvis uppvuxen i England med en känd jockey som pappa medan Erik har vuxit upp med sin frånskilda mamma i en förort i Sverige. Båda ger sig i ung ålder av till Frankrike. Av en slump träffas de och skiljs igen. En fantastiskt berättelse, gick inte att släppa ifrån sig när man väl börjat läsa. /Birgitta

Här kan ni läsa om Per Hagmans skrivarliv på rivieran! Och ytterligare en recension på Vänner för livet från D.N. Och GP.

Stängt pga hälsosjäl

Agneta Klingspor har närmat sig döden förut. Hon har till exempel ingående beskrivit hur en kremering går till. När hon själv får en liten knöl i bröstet lyckas hon ändå förtränga den så pass att hon väntar med att undersöka saken i flera månader.Det är ju så de flesta av oss fugnerar. Boken är en saklig historia med många träffsäkra iakttagelser. (Varför är just sjukhusmat så totalt i avsaknad av vitaminer att den närmast verkar häslovådlig?) Hon förvandlas till en cancerian och ser på livet med cancerblick. Halva romanen består av text och halva av snapshots tagna med mobilkameran. De blir en slags dagboksbilder som fyller i där texten slutar. En av bilderna med en sjukhussäng och dess mesgula landstingsfilt kan fylla vem som helst med sjukhusskräck. Om man är ute efter något sentimentalt att gotta sig åt kan man lika gärna smälla igen denna bok direkt. Om man däremot vill läsa en direkt och ärlig skildring av hur det kan vara att misstänka cancer, vänta på läkartider, vänta på provsvar, vänta på operation och ännu mera väntan har man kommit rätt. Låter kanske inte så lockande men det är stark, rak och träffande läsning som borde delas ut gratis till både bröstcancerdrabbade och deras anhöriga. Det är dessutom en bok som ingjuter hopp eftersom 80 % av de som får bröstcancer numera kan botas och författaren räknar sig till en av dem./Anna

(Här kan ni läsa fler recensioner!)