Årets: Längtan

Februari är en månad att se fram emot. Inte nog med att vintern faktsiskt går mot sitt slut, utan Chimamanda Ngozi Adichies nya novellsamling Det där som nästan kväver en utkommer också! Miljöerna känns igen från hennes tidigare romaner Lila hibiskus samt En halv gul sol; den politiska oron, våldets närvaro och den tryckande stämning som råder inom husets fyra väggar. Men också hoppet som alltid är närvarande. Som jag längtar!/Sandra

Årets: Första fantasy

Så börjar året att närma sig mot sitt slut. Många är de böcker som betats av här på bloggen. Kärleksromaner, deckare, thrillers, filosofiska romaner, ja listan kan göras lång. Men en genre som lite har hamnat i glömska är fantasy. Så, jag tänker härmed presentera Torgbloggens första fantasyroman detta år; Udda verklighet av Nene Ormes. En spännande berättelse som utspelar sig i Malmö, i vår verklighet och i en annan. Måste bara få poängtera att bokens utseende är något för sig; mörk och mystisk med svarta sidkanter. Man får känslan av att något otroligt kommer att hända när man väl öppnar den. Sen att det är en svensk kvinnlig författare som skriver urban fantasy* som utspelar sig i Sverige är så ovanligt att det nästan är värt att läsa den bara för det. Huvudpersonen i berättelsen heter Udda, en tjej som nyligen flyttat hemifrån och arbetar i Malmö som telefonförsäljare. Udda är som hennes namn antyder, lite udda. Hon har så länge hon kan minnas haft sömnsvårigheter pga mardrömmar som hemsöker henne nattetid. Daniel, hennes bästa vän som också är hennes granne, är den enda som har kännedom om detta och är ett stort stöd när hon hon vaknar i panik om nätterna. Han är också den som uppmanar henne att leta upp den plats hon så ofta drömmer om, för att få bukt med mardrömmarna och för att visa att platsen endast finns i hennes drömmar. Udda går motvilligt med på detta och när de anländer till platsen inser hon till sin fasa att allt stämmer med det hon har drömt. Brunnen finns där, blodet på brunnslocket finns där...Daniel blir eld och lågor över det faktum att Udda kanske drömmer sanndrömmar och beger sig sen själv tillbaka till platsen för att undersöka brunnen närmare. Sen försvinner alla spår av honom och Udda inser att hon måste lita på sina drömmar för att hitta honom igen.
Det är riktigt spännande och som läsare kastas man in i Uddas mardrömmar och bollen är snabbt i rullning. Nene Ormes planerar tydligen en fortsättning på Udda verklighet och den ser jag fram emot./Sandra

* Urban fantasy är en subgenre till Fantasy och utspelar sig i stadsmiljö. Det kan vara historiska, samtida eller framtida miljöer, men utspelar sig alltid i stadsmiljö, med övernaturliga inslag.

Korta texter som rymmer mycket

Något av det fina med noveller och kortprosa är att vi utav relativt lite text kan få en hel läsupplevelse. Det ger en känsla av att tiden expanderat lite. Ett exempel på korta texter som rymmer mycket är texterna i boken Trängsel av Kate Larson. (Den julröda boken Trängsel har för övrigt fått stå på snurran med andra julröda böcker vi gillar som juldekoration under dessa juletider.) Prosastyckena i Trängsel är både spänningstriggande och tankeväckande. De är öppna och mångbottnade och i ständig dialog med konsten, litteraturen och filosofin. Och de är ibland skruvat humoristiska och absurda: i en av texterna befinner sig Platon plötsligt på Finlandsfärgan. Min favorit bland texterna är ”Kyssen i orminge”. I denna berättelse får vi följa med busschauffören Dan/Dante på hans cirklande färder runt Orminge där hans farbror konstnären Rafael bor. Konstverket "Rinaldo och Armida" av Nicolas Poussin spelar en central roll i denna laddade berättelse.

Kate Larson disputerade våren 2009 med avhandlingen i teoretisk filosofi: ”Everything important is to do with passion” om kärleksbegreppet hos filosofen och författaren Iris Murdoch (också hon en författare jag tycker mycket om och alldeles säkert kommer att återkomma till här på torgbloggen). /Elin

Viktor Rydberg i juletid

Midvinternattens köld är hård,

stjärnorna gnistra och glimma.

Alla sova i enslig gård

djupt under midnattstimma.

Månen vandrar sin tysta ban,

snön lyser vit på fur och gran,

snön lyser vit på taken.

Endast tomten är vaken.

God Jul till er alla

önskar

Västra Frölunda bibliotek

Happy Sally

Sara Stridsberg blev som bekant nominerad till Augustpriset 2010 för sin roman Darling river. Jag tänkte här tipsa om hennes debut Happy Sally som utkom 2004. En gripande berättelse om järnvilja och att offra dem man älskar för ett högre mål.

Sally Bauer var besatt av att simma och 1939 blev hon den första skandinaven att korsa Engelska kanalen. Många år senare försöker en annan kvinna, Ellen, att göra om denna bedrift. Hon har ingått ett vad med sin man Viktor; lyckas hon får hon ägna sitt liv åt att simma, misslyckas hon måste hon och de två barnen följa med Viktor på en seglats över Atlanten. Ellen besitter en vilja lika stor och stark som oceanen och beger sig ständigt ner till vattnet för att träna. Barnen står med längtande ögon när hon går och med glittrande ögon när hon kommer tillbaka. Ständigt surrar de runt henne, likt flugor kring en sockerbit. Och allt Ellen vill göra är att simma. Oftast är Viktor och barnen med henne, nere vid vattnet, dag som natt. Lille H i flytvästen och den stora, längtandes. En längtan lika stor och stark som oceanen.

I en senare tid åker den stora till Dover. För att minnas och för att få ett avslut. Sally och Ellens drömmar och järnviljor möts i brev, dagböcker och framför allt i minnen.../Sandra

"Poesi är mer som träflis...."

skriver Anna Hallberg i sin Snälla poesiskolan.

Om du känner dig pressad av de där tjocka romanerna som ligger och väntar på nattduksbordet - ta en paus och låna hem en lite mindre hög med poesi i stället. Och ta till dig tipsen i snälla poesiskolan. Se dikten som estetisk upplevelse, släpp kraven på att redovisa vad det handlar om. Pröva att läsa texten högt. Varför inte börja med något traditionellt som Viktor Rydbergs Tomten och få gratis julstämning på köpet./Anna

Bok blir till Film

Det känns som om många böcker blir filmatiserade nuförtiden. Eller har det alltid varit så kanske? På bio just nu går Svinalängorna, efter romanen med samma titel av Susanna Alakoski. En otroligt välskriven berättelse med mycket djup och mycket känsla. Jag tyckte mycket om boken och då helt plötsligt blir jag lite rädd att se filmen. Mina inre bilder kanske inte alls stämmer överens med filmens bilder (troligtvis inte!) och vad händer då? Jo, mina bilder försvinner sakteliga och ersätts av Ola och Noomi Rapace. Inte så kul kanske. Vägen av Cormac Mccarthy är en annan roman som filmatiserats ganska nyligen. Den vägrar jag att se. Boken är bland det bästa jag läst och jag vill liksom ha kvar den versionen hos mig. Man får på något sätt en egen liten filmuppvisning när man läser. Ju mer uppslukad man är av boken ju tydligare blir filmen. Så med detta sagt, ser jag trots allt fram emot den kommande kvällen. För då ska jag på bio. På Igelkotten!/Sandra

Svantjuvarna

Jag har just tagit mig igenom Svantjuvarna av Elisabeth Kostova. En mäktig bok, både till sidantal och innehåll. Vilket arbete författaren måste ha lagt ned i den här romanen! Den är som en vandring genom ett gediget konstmuseum. Har man tid och ork är detta boken för dig, om inte kanske en annan bok är att föredra. Det är inte en roman som man skyndar sig igenom. Handlingen förs sakta framåt, noggrant och suggestivt.

Den vackra drottningen Leda som förfördes av Zeus, gestaltad av en svan, har genom tiderna flitigt använts som motiv för olika konstnärer. Detta är på något sätt kärnan i Svantjuvarna. Som läsare pendlas man mellan nutid och sent 1800-tal. Robert Oliver, en känd och begåvad konstnär, är navet i boken. Det är kring honom allt kretsar, även om han själv är något frånvarande i historien. Han är en passionerad , men egensinnig, man som bokstavligen lever för konsten. Hans passion blir till febrig besatthet och han hamnar hos den framgångsrike psykologen Andrew Warlow efter ett sammanbrott. Detta sammanbrott urartade på National Gallery of Art där han försökte förstöra en impressionistmålning. Marlow försöker komma underfund med vad hans patient mår så uppenbart dåligt över. Men Robert tiger. Och tiger. I desperation söker Marlow till slut svaren hos Roberts före detta hustru, samt hans före detta flickvän. Men det finns en kvinna han inte får tag på. En kvinna som Robert porträtterar med besatthet dag efter dag, natt efter natt.

Det är stark passion, åtrå, besatthet och konst, konst, konst./Sandra

Vinteräpplen

Det är många TV-personligheter som ger ut böcker nu. En av dem är Josefin Sundström, mest känd som programledare i TV för barn- och underhållningsprogram.

Vinteräpplen är hennes debutroman - en berättelse om Tova och kvinnorna i hennes släkt. I generationer har dessa kvinnor plågats av män som behandlar dem illa både psykiskt och fysiskt. Tova själv gifter sig med en man som hon till en början är förälskad i och lycklig med. Så småningom visar han dock upp en ny sida som är både brutal och ondskefull. Tove har kraft att bryta upp och hon inser att hon måste fly för att rädda sig själv och sina döttrar. Vinteräpplen har tydligen en självbiografisk grund, detta om att ta makten över sitt eget liv och bryta dåliga mönster.

Låna hem och se vad ni tycker!/Sandra

Otrevlig nobelpristagare

I dessa nobelpristider har jag just avslutat Hetta av min favorit Ian McEwan. Nej jag menar inte att McEwan borde fått nobelpriset, inte än. Däremot är huvudpersonen i hans senaste roman Hetta en liten fet otrevlig nobelpristagare i fysik. Professor Beard är hemfallen åt mat och dryck och mycket dålig på att behärska sina impulser när det gäller livets njutningar. (För att vara så otrevlig har han lyckats lägga beslag på oväntat många vackra kvinnor.) Boken kom ut på svenska i våras och många recensenter är besvikna på McEwan. Liksom deras brittiska kollegor som annars brukar höja McEwan till skyarna. Boken är nämligen en klimatfars och liknar inte det McEwan brukar skriva om. Får man verkligen skriva så här? Gabriella Håkanson på radions Obs tycker det. Som hon formulerar det: "den hedonistiska livsnjutaren professor Beard får gestalta allas vår oförmåga att handla i klimatfrågan".
Intrigen är tragikomisk: Beard har inte presterat någon viktig forskning att tala om sen han fick nobelpriset i relativt unga år. Genom ohederliga metoder lyckas han tillskansa sig en ung (men svåruthärdlig) forskares intressanta teorier om artificiell fotosyntes. Den unge forskaren är Beards frus älskare och dör under ett trivialt fall efter att han snubblat på en uppstoppat isbjörn i Beards hem. För att inte bli beskylld för mord fabricerar Beard en historia och spåren leder mot en annan av hustruns (mycket svartsjuke) älskare. Beard startar ett företag och blir rik på uppfinningen som ska lösa världens energibehov på ett smidigt sätt. Ni förstår - så där rullar det på. Underhållande så klart men inte riktigt i nobelpristagarklass. Än. Min absoluta McEwan-favorit är annars Lördag. Ett måste om man inte redan läst den!/Anna

Titta, lyssna och läs: filmen Cornelis, albumet Felicias svenska suite och romanen Varulven

Som ni kanske känner till visas just nu på biograferna en film som handlar om den nederländsk-svenske trubaduren, kompositören och poeten Cornelis Vreeswijks liv. Cornelis, som bland annat tolkat Carl Michael Bellman, Lars Forsell och Victor Jara, var en stor beundrare av den dansk-norske författaren Aksel Sandemoses verk. Romanen Varulven (1958) inspirerade honom så till den grad att den låg till grund för hans album: Felicias svenska suite där de flesta av visorna handlar som romanfiguren Felicia. Varulven är en suggestiv och välkomponerad roman som tematiserar avundsjuka, kärlek, svartsjuka och makt. Jag rekommenderar er att se filmen om Cornelis, lyssna till hans album Felicias svenska suite samt läsa Sandemoses roman Varulven. Väl värda att läsa är även Sandemoses övriga romaner, däribland klassikern En flykting korsar sitt spår (1933) i vilken Sandemose presenterar sin idé om Jantelagen, en sammanfattning av den trångsynta moralism som ofta uppstår i ett litet samhälle. /Elin 

Filmen Cornelis kommer att visas på Frölundabion 15:de och 16:de februari kl. 19!

Morbror Knuts sorgsna leende

Tänkte tipsa om en bok som berör utan att vara särskilt storslagen, som är både hård och mjuk och som beskriver verkligheten utan krusiduller men ändå är poetisk. Morbror Knuts sorgsna leende, skriven av Katarina Kieri. En fin berättelse om att växa upp och hitta sin identitet. Långt upp i Norrland bor Karla med sin mamma. Mamman är från Byn där man talar finska, men bor med Karla i Staden där man talar svenska. I Staden är Karla flickan från Byn. I Byn är Karla flickan från Staden. "Bry dig inte om" är mammans stående replik till Karla. Men Karla bryr sig. Hon längtar efter närhet och kärlek, men biter ihop och låter sällan tårarna falla. Det gör inte rejäla människor. I Byn bor morbröderna Brynolf och Knut. De kommer då och då till Staden och besöker Karla och mamman. De sitter rejält vid köksbordet och levererar sina sanningar. Karla tycker så mycket om dem, speciellt Knut som målar så vackert och blinkar ömt mot henne i smyg. Åren går och dessa "sanningar" förvandlas sakteliga till bittra fördomar. Karla börjar mot sin vilja att skämmas för sina släktingar. Det är svårt när man måste försvara det ena för det andra.../Sandra

Niceville

Skrev häromsist lite längtande här på bloggen om bokslukarstadiet som en förlorad tid. Har i a f kommit i närheten i min senast lästa bok som heter Niceville och är skriven av Kathryn Stockett. Den är definitivt en riktig bladvändare och mycket läsvärd. Bokens tre huvudaktörer bor i småstaden Jackson, Mississippi och historien utspelas under nittonhundrasextiotalets första år. Där härskar fortfarande rasåtskillnad även om medborgarrättsrörelsen börjat komma i rörelse. Aibileen och Minny arbetar som hembiträden åt vita familjer där de uppfostrar barn och sköter det mesta. Däremot får de inte gå på samma toalett som sin vita arbetsgivare utan hänvisas till separata byggnader för att inte sprida "smitta". De får inte heller besöka de vitas bibliotek och måste sitta längst bak i bussen. Slaveriet är inte långt borta.

Den vita överklasskvinnan Skeeter har just avslutat en collegeutbildning och medan hennes mamma försöker få henne bortgift, kommer hon på idén (utan att egentligen vara politiskt medveten eller engagerad. Det handlar mer om en vilja att skriva och åtminstone ta sig för något medan hennes vänner gifter sig och skaffar barn) att skriva hembiträdenas historia. Hon intervjuar Aibileen och Minny och många av deras vänner under stort hemlighetsmakeri. Intervjuerna samlas i en bok som ges ut anonymt och trots att alla namn är fingerade inser invånarna i Jackson snabbt var Niceville egentligen ligger. Att utgivningen kan få allvarliga konsekvenser för de inblandade har Skeeter och Aibileen räknat med, men inte hur allvarliga....

I bokens efterord framgår att författaren själv är uppfostrad av ett färgat hembiträde, utan att en enda gång frågat sig hur hon hade det. Kanske är boken ett försök att reparera skadan?

Hårda klappar?

Inspiration till inköp av de hårda klapparna kan du få här på biblioteket på måndag den 29 november. Kom in och mys med te och scones och lyssna på våra boktips från årets bokutgivning. Vi börjar klockan fem och håller till i biografirummet. Biljetter bokas i Kulturhusets biljettkassa på
tfn 366 27 25

Tiger av Mian Lodalen

Det är 70-tal och allt är grått, skolan och de vuxna som sviker. Men här finns Connie som glittrar trots sitt ofta jobbiga liv. Hon är fosterbarn och mannen i familjen ser henne enbart som en belastning och kallar henne för Dårens dotter. Jag har inte läst föregångaren till Tiger, som heter Dårens dotter, den handlar om Connies relation med sin inte helt städade far... hennes mamma är död. Connie har streck i betyget, är småkriminell och livet kretsar runt att supa sig full på helgerna.

Låter som ett normalt tonårsliv... men det finns nåt annat som oroar Connie, DD "Det Dåliga." Hon blir varm av att titta på tjejer, en homosexualitet börjar gro. Connie försöker länge kämpa emot hon är ju kär i Sonny, DD får inte ta över det är värre än döden. Och hennes kompisar i "Sisters in crime" som de kallar sig får absolut inte veta. Men så börjar det med Anna, den vackra tjejen som sänder varma ögonkast till Connie...

Connie är trots allt elände stark, vild, levande och inget offer.

Jag är jämngammal med Mian och känner igen mig i 70-tals stämningen, det fanns något smutsigt och depraverat över den.

Mian skriver rakt på sak om ung sexualitet där gränsen mellan den egna viljan och tvång många gånger är flytande. Texten har driv och fart och går rakt på sak. Jag tycker att boken är bra, jag är helt säker på att det kommer att gå bra för Connie också! /Åsa

Augustpriset!

Ja, då var 2010 års Augustpristagare utsedda!

Årets svenska skönlitterära bok tilldelades Sigrid Combüchen för Spill - En damroman. Roligt, men föga förvånande. Det kändes på något sätt i luften att hon skulle få priset. Jag har ännu inte läst Spill, men om man får tro majoriteten verkar det vara en fenomenalt bra roman. Det tycker även vår Anna som skrivit om boken här. Ser fram emot att få den i mina händer, även om längtan mattats något på senare tid. Det kan vara så ibland tycker jag, att när en bok blir väldigt omskriven så blir längtan att läsa den något mindre för varje dag. Jag vet inte om det är pressen att jag måste ha läst den!! som hägrar, eller om man blir lite mätt av alla skriverier. Känner du igen dig?

/Sandra

Den gyllene kofoten

Mycket pristagare så här års. Nu är Svenska Deckarakademin klara med sitt juryarbete. Pristagarna är utsedda. Årets bästa svenska kriminalroman är: Den döende detektiven av Leif G W Persson med motiveringen: "En angelägen diskussion om brott och straff, samt ett ömsint porträtt av en döende detektiv." Sydafrikanske Deon Meyer tog hem priset för bästa översatta kriminalroman med Devils Peak med motiveringen: " Ett sydafrikanskt hämnddrama, vasst och genomtränagnde som en assegaj." (enligt wikipedia är en assegaj ett kort och lätt kastspjut som används i södra Afrika av bl a zulufolket). Titta in på Deckarakademins hemsida och kolla in resten av pristagarna. I kväll får vi också veta vilka som kammar hem Augustpriset och förmodligen kommer att toppa försäljningen av julklappsböcker, även om bästsäljarna inte alltid överensstämmer med pristagarna. Storsäljaren Mig äger ingen, Åsa Linderborgs fantastiska pappabok var till exempel inte vinnaren 2007. /Anna

Läshastigheter

Missar sällan ett program från SR:s Biblioteket. Alltid är de på hugget och introducerar aktuella författarskap som t ex Kristina Sandberg och Sigrid Combüchen. Senast fastnade jag för ett program under rubriken: På spaning efter den läsare jag är. Programledarna Louise Epstein och Anna Tullberg presenterade sina läsarpersonligheter, den ena långsam och den andra snabb, kanske t o m för snabb? Kan man läsa för fort eller för långsamt? Vilka böcker passar att läsa långsamt och när får man läsa snabbt? För det mesta ger det sig, texten själv visar vägen. (Själv tycker jag det finns ett ganska självklart samband mellan att läsa snabbt och sedan inte minnas så mycket av boken. Bäst minns man säkert om man pratat om sin läsupplevelse med någon annan eller bearbetat den på annat sätt). I programmet intervjuas både hjärnforskare och författare. Är det t ex möjligt att återerövra barndomens suveräna läsart där man fullkomligt försjunker i sitt läsande och glömmer tid och rum? Det är ju dit man längtar, men bara någon enstaka gång lyckas återvända. Kanske i någon extra tjock volym under semestern när man har har härligt obruten lästid framför sig.
I programmet får man också reda på varför det inte ansågs nyttigt att läsa romaner på 1700-talet: Man kunde få för höga förväntningar på livet! Varning alltså alla bokläsare./Anna

Prins Charles känsla

Liv Strömquist följer upp sina tidigare bejublade seriealbum med Prins Charles känsla. Här ger hon sig på kärleken, tvåsamheten som form. Strömqust är klarsynt och skarp i sina iakttagelser och behandlar komplexa ämnen med stor portion humor utan att poängen går förlorad. Den snarare förstärks! Rekommenderas!/Sandra

Bara ett barn

Malin Persson Guilito har skrivit om Alex,sju år, en pojke som slåss heller är pratar.Han lever med sin mamma, men något är fel i hemmet.Pappan och mamman träffas ibland, båda är missbrukare.Vid ett bråk på skolgården upptäcker lärare och skolsköterska att Alex har cigarett brännmärken, självläkta frakturer osv. på sin lilla kropp. Alex bli omhändertagen och tilldelad en advokat, Sophia. Alex har svårt att finna sig tillrätta i fosterhem men slutligen hamnar han hos ett par där han får trygghet.Där skulle man önska att historien har sitt slut men ikke...En mycket fängslande och sorglig historia men ändå med ljuspunkter på sätt och vis / Birgitta

Visst var det kärlek?

Märta Tikkanen har skrivit Emma och Uno - visst var det kärlek, en roman om hennes mormor Emma och morfar Uno. En annorlunda och fascinerande kärlekssaga om de två. Det är slutet på 1800-talet och den blott nittonåriga Emma blir förälskad och betagen av den något äldre Uno. Ett år efter första mötet är de gifta och första barnet är på väg. När Emma är fyllda 25 år har det sjätte barnet kommit och hon är en hängiven mor utan betydande hjälp ifrån Uno. Uno ser sig som någon som inte har tid med "äktenskapligt tjafs" och trots den tunga bördan det innebär för Emma att uppfostra sex barn nästintill på egen hand, fortsätter han sina karriärsmässiga ambitioner. Något som båda tar tid och pengar från hans familj. Han är den store idealisten som reser runt i Sverige för att hålla föreläsningar och bygga banbrytande folkhögskolor. Emma är kvar i Finland med alla barnen och kommunicerar med sin man genom brev. Det är inte många gånger under åren som Uno besvärar sig med att hälsa på dem och Emma försöker både vädjande och uppmuntrande att involvera sin man i hemmets händelser. Herregud hur orkar hon? är något jag tänker genom hela boken. Vilken kämpe!

Tikkanen har bl.a haft Emma och Unos brev som underlag och även minnen ifrån barnen och mormodern själv utgör en del av bakgrundsinformationen. Luckorna däremellan har Tikkanen låtit fylla med sin egen utmärkta fantasi. Intressant läsning, även rent historiskt!/Sandra

Rysligare boktips

Blev ni inte så värst imponerade av skräckfaktorn i våra boktips inför halloween? Lugn här kommer tips på rysare som kollegan Carina tipsade om under Kura skymning härom kvällen.

Hon klarar betydligt läskigare grejer. Så här definierar hon en bra rysare: "Den rör till perpceptionen på så sätt att man aldrig kommer att kunna betrakta saker på samma sätt efter läsningen."

Här kommer Carinas bästa rysare:

Joe Hill (Stephen Kings son för övrigt): En hjärtformad ask, Amanda Hellberg: Styggelsen, Johannes Källström: Mörkersikt, Kristoffer Leandoer: Skymningsfursten, Magnus Nordin: Djävulens märke, Andreas Roman: Vigilante, Mörkrädd och slutligen Åsa Schwarz: Stigma./Anna

Starkt

Vilken härlig känsla det är när boken man läser är ofantligt bra och välskriven. När man inte kan sluta läsa för det är så spännande, gripande, engagerande...Som ni säkert förstår ska jag nu berätta om just en sådan bok. Det är Bengt Ohlssons senaste roman Kolka. Ohlsson är en väldigt god berättare och gör här ett otroligt starkt porträtt av en tonårsflicka och hennes inre tankar, både stora och små. Denna huvudperson, tonårsflickan, flyttar med sin pappa från hemlandet Lettland till England. Anledningen är att pappan har gift sig med en engelsk (förmögen) kvinna och de flyttar in med henne och hennes dotter i deras stora flotta hus. Allt borde vara som en saga. Hon har nu en styvmor och styvsyster som verkligen tycker om henne och är så snälla man kan vara, ett fint hus att bo i, en fin skola att gå i och en pappa som verkar lycklig med sitt nya liv. Men inuti gror hennes tankar och hon kan inte riktigt släppa tanken på hennes riktiga mamma som övergav henne när hon var liten och hon känner en ilska mot människorna i det nya landet. De verkar snälla, men hon vet att det bara beror på att de ser henne som en fattig stackars öststatstjej, som inte heller behärskar språket på samma sätt som dem. Tankarna som gror växer sig starkare och starkare och leder till onda planer.
Ja, det är så bra berättat och Ohlsson gestaltar osäkerhet och oförmåga att ta emot snällhet med en enorm säkerhet. Någonstans i boken kan man läsa, appråpå snällhet:

Det kanske påminner oss om sånt som vi har saknat. Sånt som vi hade rätt till men aldrig fick.
/Sandra

Årets bästa kriminalromaner?

Svenska Deckarakademin heter ett sällskap som bl a har till uppgift att utse årets bästa svenska och årets bästa översatta kriminalroman. Lördag den 20 november vid deras höstmöte utses vinnarna. På hemsidan finns matnyttiga länktips till deras systerorganisationer i andra länder och till Deckarbiblioteket i Eskilstuna. Man kan också läsa om ledamöterna och vilka tidigare års pristagare varit.
Årets nominerade är: Grebe/Träff: Bittrare än döden, Kepler: Paganinikontraktet, Lönnaeus: Mike Larssons rymliga hjärta, Ohlsson: Tusenskönor och Persson: Den döende detektiven.

Den sistnämnde Leif G W Persson är veterananen i sammanhanget. De övriga debuterade förra året. Raskt marscherat alltså.
Bland de nominerade till "bästa svenska översatta kriminalroman" märks sydafrikanen Deon Meyer med Devils Peak min egen favorit från i år. Håll ögonen öppna efter vinnarna!/Anna

Kura skymning - en timme med magi och spänning i Norden

Måndag den 8 november firas Kura skymning på många bibliotek över hela Norden. För fjortonde året i rad släcks lamporna ned och man läser en text med nordisk anknytning. Kanske slås det världsrekord i högläsning när massor av människor i de nordiska länderna samlas och lyssnar till en gemensam text. I år är det bl a en text ur Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist som står i centrum.

Kom på kaffe och kaka, högläsning och presentation av spänningslitteratur av nordiska författare på måndag den 8 nov klockan 17 här på Frölunda bibliotek.

Bra tillfälle att uppdatera sig på spännande författarskap från våra grannländer. /Anna

Alla helgona...

Nu när vintermörkret har kommit och det springer små spöken och monster ute på gatorna och frågar om Bus eller Godis, kan det ju vara på sin plats att tipsa om ruskig läsning. Kura ned dig i fotöljen med en nervkittlande bok (eller film för den delen!) som passar dessa helgtider!

Här är lite tips på läsning från några av oss på biblioteket!

Skumtimmen av Johan Theorin. Mystik och spänning på en nivå som jag mäktar med, jag är lättskrämd!/Anna

Många av Stephen Kings böcker är riktigt läskiga! Carrie, Lida, Djurkyrkogården för att nämna några...böckerna klarar jag av att läsa men filmerna är för läskiga!/Birgitta

Människohamn av John Ajvide Lindqvist, är något av det mest spännande/läskiga jag läst! Skärgårdsskildring i kombination av spökhistoria!/Sandra

Huset Ushers fall av Edgar Allan Poe. Suggestiv, mörk, mystisk, en klassisk kuslig novell!/Anna-Karin

Jag vill också tipsa om Stephen King! Speciellt hans roman Det. Spännande!Jag kan också rekomendera hans novellsamlingar om man inte riktigt orkar att läsa en tjock bok./Johanna

Jane Eyre i radions bokcirkel

Dags igen att följa radions bokcirkel. Denna säsong är det författarna Alexandra Coehlo Ahndoril, Johan Kling och Björn Ranelid vi får följa när de tar sig igenom klassikern Jane Eyre. På sr:s hemsida finns läsplan och presentation av lästrion. Gymnasister från Bäckängsgymnasiet i Borås och läsare från Lyckeby bibliotek kommer att blogga om sina läsupplevelser. Man kan fortfarande lyssna på tidigare säsongers program om man skulle vilja det. Här på biblioteket planerar vi att starta en bokcirkel på dagtid och om du gör en intresseanmälan så startar vi en grupp när vi bli tillräckligt många!

Ju fortare jag går, desto mindre är jag...

heter en bok som är skriven av den norska debutanten Kjersti Annesdatter Skomsvold. En roman hon blev prisad för i hemlandet Norge. Nu har jag läst den och det var en riktig liten godbit! Det är rakt och enkelt skrivet med oändligt mycket känsla. Vi får följa den gamla damen Mathea under hennes sista tid, där reflektioner över livet blandas med hennes något torftiga vardag. Ämnen som ensamhet och döden behandlas med en enorm värme och humor och gör denna roman till en liten pärla! Jag kan varmt rekommendera alla att läsa Ju fortare jag går desto mindre är jag. /Sandra

Den kärleken

Har just läst Den kärleken av radiojournalisten Tove Leffler. Det är en roman om hennes avlägsna släkting Anne Charlotte Leffler, dramatikern och författarinnan, som under sin levnadstid på slutet av 1800-talet skapade stora rubriker med sina feministiska texter (och även sitt leverne). Hon blir vid unga år bortgift med en man som hellre föredrar någon av sitt eget kön. På ytan är äktenskapet stabilt men bakom stängda dörrar lever de inte som man och hustru. Anne Charlotte har en sårig kärleksrelation med en annan gift man och hennes tankar är ständigt hos honom (de kommunicerar genom brev, påminner om Ellen Keys korrespodens med Urban von Feilitzen). Hennes karriär börjar så småningom att dala och hon bestämmer sig för att resa runt i världen. I Neapel träffar hon Pasquale del Pezzo och de blir passionerat förälskade. Pasquale kommer från en högadlig och katolsk familj och de vill inte under några omständigheter se sin son gifta sig med en (redan gift), äldre feminist.

Tove Leffler menar att hennes roman inte på något sätt utger sig för att vara sanning, utan att det är just en roman. Stundtals känns det dock mycket som en biografi, speciellt då Leffler bryter berättandet med korta kapitel där hon berättar om sin egen resa hon gjort i sin anmoders fotspår, hur det är nu jämfört med då. På det hela taget är det en bok som berör, även då läsningen kräver en viss koncentration, då det är mycket kursiveringar, paranteser etc. Som läsare blir man betagen av Anne Charlotte och hennes, på den tiden, skandalösa liv. Hennes inre längtan efter riktig kärlek, längtan efter att få känna sig utvald och inte minst längtan efter barn, men också icke att förglömma hennes längtan efter självständighet.
I periferin kan även Ellen Key, Ibsen och Strindberg skymtas, så även Anne Charlottes väninna Sonja Kovalevski. Det är sannerligen en spännande tid att läsa om. Och man vill ha mer!/Sandra
(Läs också GP's recension)

Astor förlag

Vi har tidigare skrivit om Sekwa och Thorén och Lindskogs som ger ut översatt litteratur från det franska respektive det tyska språkområdet. Nu finns också Astor som kommer att specialisera sig på italiensk och spansk samtidslitteratur. I februari 2011 kommer Valeria Parellas Väntrum. Den är redan översatt till ett flertal språk och mycket omtalad i Italien.

Något att se fram emot för oss som inte kan läsa spanska och italienska på orginalspråk.

Själv saknar jag spanska Rosa Monteros senaste produktion på svenska. Tre av hennes romaner gavs ut i Sverige i början av nittiotalet, hon är fortsatt produktiv men saknar en svensk förläggare...../Anna

Läslust?

Vill du diskutera dina läsupplevelser med likasinnade på Västra Frölunda Bibliotek?

Vi tänker starta en läsecirkel under dagtid på biblioteket. Anmäl ditt intresse så tar vi kontakt när vi blir en lagom stor grupp.

Kom till biblioteket och prata med oss eller så kan du ringa 031- 366 2870

Irene Huss är tillbaks!

Den som vakar i mörkret är Helene Turstens nionde bok om Irene Huss. Spännande spännande...

Kriminalinspektör Irene Huss och hennes kollegor i Göteborg får ett gastkramande fall på sina skrivbord. En kvinna hittas död på en kyrkogård. Hon är strypt och inrullad i plats. Det finns inga spår av förövaren, kroppen är rengjord och inga ledtrådar går att finna. Irene Huss får också personligen lite problem, när familjens trädgårdsmöbler flyttas om och blommor förstörs. Det finns även en krypande känsla att någon bevakar dem.

Gastkramande är ordet!/Sandra

En ny genre för Denise Rudberg...

Elegant crime kallar Denise Rudberg sin nya genre. Kriminalhistorier i lyxiga miljöer. Låter det spännande och inbjudande? Prova då och läs hennes Ett litet snedsprång. Det är den första boken i en svit kriminalromaner med Marianne Jidhof i centrum. Marianne är 55 år, åklagarsekreterare och nybliven änka. Hon övertalas att gå tillbaka till sitt arbete efter sin mans död och får genast ta på sig ett fall där en finansman brutalt blivit mördad utanför sin våning på Östermalm. Som det står på bokens framsida: Brotten är inte vackra men miljöerna är eleganta. /Sandra

Ellen Key-tema på Frölunda bibliotek

Hösten är en perfekt tid att grotta ner sig i intressanta föredrag och öka på sin allmänbildning! Studieförbunden och andra arrangörer lockar med ett intressant utbud. Här på Frölunda bibliotek händer det också grejor.
Missa inte vår mini-serie om författaren, folkbildaren och samhällsvisionären Ellen Key som arrangeras i samarbete med Folkuniversitetet och Göteborgs Universitet. Nu på torsdag den 21 oktober kl 19 kommer Ulrika Knutson och berättar om Ellen Key och hennes tid. Redan torsdagen därpå den 28 oktober kommer Anneli Jordahl och hennes ämne är Ellen Key och kärleken. Möjlighet att fördjupa sig i Annelis bok, Jag skulle vara din hund om jag finge vara i din närhet, tillsammans med andra som läst boken finns också. Detta händer den 11 november kl 19. Biljetter bokas i Frölunda Kulturhus biljettkassa tfn 3662725. Mycket välkomna!

Årets Augustvinnare?

En enad kritikerkår har redan hyllat Sigrid Combüchens Spill och det är bara att instämma. Idag blev årets Augustprisnomineringar klara (Stefan Holm, den beläste friidrottaren är en av jurymedlemmarna!) och givetvis är Spill en av dem. Spill är en finurlig berättelse med tre historier som vävs samman. När romaner är uppbygda av flera skikt eller historier brukar det vara lätt att fästa sig vid en och sedan tappa intresset för resten, men Combüchens tre berättarskikt är så väl balanserade att jag bara njöt lika mycket av allt och sträckläste. (Liksom i en del av hennes tidigare verk är Lund en plattform som skildras på ett utsökt sätt.)

I efterordet konstaterar Combüchen: " I denna roman är allt fiktion, personer, trädgårdar, hus även "jag". Men blå timmen på Finngatan existerar."

Ett annat citat ur boken (sid 180-81) säger mycket om Combüchens ärende: " Bokvärlden hade hamnat lite på löpen. Den får sin mediefeber vartannat år, då det låter som om en roman vore lika viktig som vadsomhelst annat. På Strindbergs tid och åttio år före och efter kallades det nyckelroman, då krånglade författare med att sätta en genomskinlig förklädnad på folk de önskade räfsa. I stället för att leka med sådana låtsas hade man nu i öppenhetens och/eller kommersens namn låtit genren övergå i jag- och dagboksform och det var visst meningen att man skulle tro på ljugandet därför att det var autentiskt. (Gud, så naivt...).

(I stället för personer ur verkligheten dyker fiktiva personer ur Combüchens tidigare produktion upp och gästspelar som hastigast i handlingen.)

Hennes språk är fantastiskt och tidsskildringen från 1930-talet är underbar. Hon bjuder på mycket detaljkunskap ur bl a mode- och filmbranschen. Det påminner lite om Kerstin Ekmans sätt att detaljerat skildra en svunnen kvinnovärld. En bok att njuta av!/Anna

Höstläsning: Biografier

Jag har läst två biografier som har
varit svåra att lägga ifrån sig.
Mitt liv med Saddam av Lena Katarina Swanberg

”Saddam Hussein tog mitt liv ifrån mig” säger
Parisoula Lampsos som träffar Saddam Hussein när hon just fyllt sexton år. Hon är enda dottern till en grekisk affärsman. Hon är vacker, hon är blond. Saddam ska snart fylla trettio och är påläggskalv inom det allt mäktigare Baathpartiet. Hon blir hans älskarinna. Parisoula märker snart hur grym han är, för att inte tala om hans söner, särkilt den äldsta Oday. Hon försöker att slita sig loss ur Saddams grepp, gifter sig och föder två barn. Men när Saddam kallar på henne har hon inget att sätta emot, hon tvingas skilja sig och följa hans vilja för att rädda sin familj från en säker död. Maria Lampsos (så heter hon nu) historia är grym den handlar om våld, politiskt spel, rädsla och hot men även om passion. Sträckläsning..

Just Kids av Patti Smith

Boken handlar mestadels om tiden innan Patti blir känd poet och rockartist.
Den heta sommaren 1967 lämnar Patti Smith hemstaden i New Jersey. Hon hoppar av sin lärarutbildning och tar sig till äventyret i New York där hon träffar Robert Mapplethorp. Hennes liv och konstnärsskap kretsar runt Robert som är hennes själsfrände och stora kärlek.
Just Kids är en levande skildring av New Yorks avantgardistiska och spännande kulturliv i början av 70-talet. Hon lägger stor vikt vid detaljerna, de små händelserna i deras liv. Jag tycker att det är helt otroligt att hon minns, detta gör att man tränger djupare in och riktigt känner hur det var...
Patti Smith skriver jättebra (världsberömd för sina texter) och hennes historia känns som en hyllning till kärleken och konsten. Rekommenderas!/Åsa

Nattfjäril

Håller på att läsa Nattfjäril av Jessica Kolterjahn som utkom förra året. Har dock inte läst så pass mycket att jag kan uttala mig till fullo vad jag tycker, men so far so good. Har kommit på att det är otroligt fashinerande med romaner som har en verklig händelse/person i ryggen. Ta bara Curtis Sittenfelds Presidentens hustru, Blonde och Älskade syster av Joyce Carol Oates, eller Jag skulle vara din hund om jag bara finge vara i din närhet av Annelie Jordahl. Det blir liksom en extra dimension på det hela. Så även i detta fall, Nattfjäril. Torsdagen den 24 november 1892 tar en ung vacker kvinna in på Hotel del Coronado i Kalifornien. Hon uppträder märkligt, verkar sjuk och ser ut att ha ont. Hon frågar ständigt hotellpersonalen om de har hört något från hennes bror. Fem dagar senare hittas hon död i en stentrappa utanför hotellet. Hon är skjuten i huvudet och bredvid henne ligger en revolver. Coroner Henry Stetson, som är inkopplad i fallet, rubricerar det först som självmord, men blir allt eftersom tveksam...

Nattfjäril är en fantasi som bygger på ett verkligt fall. Det är spännande och hemlighetsfullt och Kolterjahn skriver vackert./Sandra

Att springa

Läsningen av Att springa av Maria Sveland blev ett psykiskt maratonlopp. Ibland är man inte beredd på vad man ger sig in i för slags bok och om ens förhandsinställning inte överensstämmer med resultatet har man kanske inte hunnit bygga upp rätt förhållningssätt, man blir överrumplad helt enkelt. Det är absolut en viktig bok värd att läsas men den är inte någon solskenshistoria.

Emma och Julia kommer från olika samhällsklasser men befinner sig fortfarande i barndomslandet i bokens början. Tillsammans tacklar de ursinnigt den fula gubben - rabarbermannen - som dyker upp innanför deras territorium. Trädtoppen som är deras fristad blir en bild för deras fortfarande relativt obekymrade barndom. Ett tag trodde jag att det otäcka skulle stanna vid rabarbermannen, som är slemmig nog. Så fel jag hade....

När Julia blir våldtagen på en lekplats under en skoldans och sedan undersöks av en kvinnlig läkare som varit med förr visar det sig att Julia redan tidigare utsatts för övergrepp. Sedan blir historien allt svartare och jag anar Svelands gedigna kunskaper om utsatta kvinnors situation. Läsningen tar emot för jag vill inte veta mer men jag inser att handlingen tyvärr har hög trovärdighetsfaktor. Skildringen inifrån ungdomshemmet där Julia hamnar och egentligen skulle få det bättre är dessvärre mycket trovärdig. Det gick bara så snabbt och vart tog elvaårslandet vägen? Steget från omnipotent barn till maktlös, deprimerad tonåring är alldeles för kort ibland./Anna

Lila hibiscus...

Har just läst Lila hibiskus av Chimamanda Ngozi Adichie, den nigerianska författarinnan till den kritikerrosade En halv gul sol. Lila hibiskus är hennes debutroman och utkom 2003, men har nyligen översatts till svenska. En mycket välskriven debut, mycket fängslande... håller ett järngrepp om läsaren till sista punkten.

Det är historien om Kambili, en flicka i tonåren som bor med sin mamma, pappa och bror i byn Abba. Eugene, fadern i familjen som benämns som Papa, äger en betydelsefull tidning som vågar kritisera de högsta i samhället, korruptionen och maktmissbruket. Han skänker pengar till välgörenhet och är mycket trogen den katolska kyrkan. Han är en man som är högt aktad av många. Men väl hemma i sitt stora dyrbara hus håller han sin familj i skräck. Han styr hemmet tyranniskt, genom grov misshandel av både fru och barn. Så en dag får Kambili och brodern Jaja åka på en liten semester till Papas syster i staden Nsukka. Bland fastern och kusinerna får de uppleva ett hem där ens egna åsikter är värdefulla och där det är okej att skoja med varandra. Kambili upptäcker för första gången sitt eget skratt och hur det känns att få prata fritt. Likt den lila hibiskusen i fasterns trädgård växer även de två syskonen.

Paralleller kan lätt dras mellan faderns grymma natur samt hans förakt för igbo-folket (som han själv tillhör) och kolonialmakterns maktmissbruk. Det är starkt berättat, en underbar berättelse, tragik blandas med hopp (och bokens framsida är som en härlig inbjudande karamell). /Sandra

Rapport från bokmässan

Prickade in två full -träffseminarier under årets bokmässa. Det ena med Pettina Gappah (hennes novellsamling Sorgesång för Easterly som kom på svenska i våras har vi skrivit tidigare om här i Torgbloggen) och det andra med Chris Abani. Båda har levt utomlands länge: Gappah nyss hemflyttad till Zimbabwe från Schweiz där hon tillbringat många år och arbetat som jurist. Båda har naturligtvis det gemensamt med resten av det afrikanska författargardet som besökte Göteborg under bokmässan att de inte vill se sig som enbart representanter för en grupp. Gappa säger att de nya afrikanska författarna i stället vill vill ge röst och berättelse åt det individuella ödet. "När jag borstar tänderna om morgnarna ser jag inte en afrikansk kvinnlig författare i spegeln, så ser ingen på sig själv." Jag vill skriva komplexa historier fyllda av motsättningar, som livet självt. På frågan vilka hennes läsare är säger hon: "I Afrika finns mina åhörare, de andra är marknaden." Den Zimbabwiska bokmarknaden har inte så stor omsättning, men eftersom engelskan är ett världsspråk har hon kunnat nå ut i resten av den engelsktalande världen och bidra med en alldeles egen ton. En författare som inspirerat henne och även banat väg är Chimamanda Adichie (En halv gul sol). På Pettinas blogg kan du läsa mer om hennes Göteborgsbesök. Anna Koblanck, DN:s f d utsände i södra Afrika var en mycket initierad intervjuare/samtalspartner.

Chris Abani tillhör också de afrikanska författare som tillbringat många år på andra kontinenter.Han är född i Nigeria men är sen tio år bosatt i LA där han är litteraturprofessor. Tre av hans böcker finns översatta till svenska: Abigails liv 2008, Graceland 2009, och alldeles nyutgivna Nattens sång på Celanders förlag
Abani känner inte heller att det finns behov att skriva en speciell afrikansk litteratur. "Min generation behöver inte demonstrera en särskild afrikansk litteratur längre. Nu skulle det vara helt naturligt att som afrikan skriva SF vilket hade varit omöjligt för 50 år sen." Ett av hans ämnen är våldsam manlighet.Något som han funnit mycket av i den amerikanska litteraturen Han har också skrivit om föräldralösa barn. Han säger att ett genomgående tema är generationsskifte och fadermord. Han nämner föregångaren Soyinka som en slags imaginär far. Och han pratar också om vem som har rätt att skriva om vad apropå romanen Abigails liv som handlar om en tonårsflicka. Han tycker t ex att Ishiguru skriver bättre om brittisk överklass än britterna själva.
Han skämtar och säger att han genom att läsa Stieg Larsson nu förstår allt om Sverige.

Vi får se hur det tyska temat kommer att framföras på nästa års bokmässa..../Anna

Göteborgs-Postens litteraturpris 2010 går till...

...Per Johansson! Han debuterade för fyra år sedan med Göteborg i päls och utkom nyligen med sin andra roman Cancersurfare. Jag har personligen inte läst någon av dem, men jag blir onekligen nyfiken när jag läser juryns motivering som lyder:

"för en stilskarp gestaltning av vardagslivets vansinne där såväl krogkök som hemtjänst förvandlas till omistliga ingredienser i det litterära laboratoriet".

Här kan du läsa GP's recension av Cancersurfare.

/Sandra

Hjärtblad

Jag tänker tipsa om Aino Trosells senaste roman Hjärtblad. En fantastisk berättelse om Hulda från Malung. Året är runt 1860 och hungern hägrar. Hulda är 8 år och äldst i syskonskaran. Det river och sliter i deras magar och dagarna ägnas till stor del åt att hitta något att dryga ut mjölet så bröd kan bakas. Hulda har hört av sin mor att så länge barnen skrattar är fattigdomen inte dödligt farlig. Så Hulda leker och leker med sina syskon, allt för att hålla dem glada och skrattandes. Som läsare får man lära känna svensk kvinnohistoria på ett sätt som beskrivs med mycket känsla och stor kunskap. Dalarnas vandringkultur är ständigt närvarande i berättelsen och vi får följa Huldas uppväxt mycket genom hennes vandringar som vandringskulla. Barndomsskildringen är mycket vacker i all sin enkelhet och det är härligt att få ta del av den lycka och glädje som den folkliga traditionen gav; naturen, folkets egna sånger, djuren och alla färger. Men det är också en berättelse som utspelar sig i en brytningstid. Hulda vandrar så småningom ut från Malung och in till Stockholm. Till det nya industrisamhället.

Rekommenderas!/Sandra

Här kan du läsa fler recensioner. ! !

Noveller igen!

I princip har jag alltid hållit med om att novellen är ett fantastiskt format. Först på sistone har jag också praktiserat denna insikt. Ja, jag vet att jag inte är ensam om att läsa noveller just nu men dock: måste få falla in i hyllningskören till Alice Munroes lov. Om man bara ska läsa en bok i höst är det verkligen För mycket lycka, hennes noveller innehåller lika mycket som en annan författares romaner. Hon har kallats "en modern kanadensisk Tjechov" och hon skriver lågmält om omvälvande tillstånd. Hennes stil liksom smyger sig på en utan stora åthävor. Plötsligt har tre barn mördats av sin far och moderns förtvivlan skildras så här i novellen Dimensioner (som ingår i För mycket lycka): "Efter en tid stoppade Doree allt hon kunde komma åt i munnen. Efter jord och gräs blev det lakan eller handdukar eller de egna kläderna". Det är allt - men någon som helst svårighet att föreställa sig hennes förtvivlan har man inte.

Munroe har ägnat hela sitt författarskap åt novellen (fast en roman har hon faktiskt skrivit) och hon visste redan som tolvåring att det var författare hon skulle bli. Minnen är centrala i hennes författarskap. Hon tilldelades Bookerpriset 2009 och en del tippar henne som nobelpristagare. Nu ska jag fortsätta att läsa Kärlek, vänskap, hat och hoppas att den är lika fantastisk!/Anna

Här kan ni läsa fler recensioner!

Mia Skäringer mina damer och herrar!!!

Jag har en härlig känsla av upprymdhet i kroppen, en känsla av jävlaranamma! Orsaken är att jag var och såg Mia Skäringers föreställning Dyngkåt och hur helig som helst i helgen! Jag kan nog inte i ord förklara hur fantastiskt det var. Hur hon sätter huvudet på spiken gång på gång och visar på alla fördomar och vilsna illusioner vi människor går och bär på hela tiden, från det att man är liten till att man är stor. Hur man som tjej, ung eller gammal, vrider sig in och ut för att passa in. Strunt samma i de egna känslorna bara man blir omtyckt!

Undertonen i föreställningen är allvarlig, men skrattet är alltid nära. Eller rättare sagt skrattar gör man så man kiknar, men då och då kommer allvaret nära, riktigt nära. Och tillsammans blir det magiskt.

Om tillfälle inte ges att gå och se denna underbara enmannaföreställning så ta och låna hennes bok Dyngkåt och hur helig som helst. Föreställningen bygger delvis på hennes krönikor och blogg som hon sammanställt i denna bok. Ett hett tips!/Sandra

Vänner för livet av Per Hagman

Berättelse om två personer som av olika orsaker tagit skada av sin uppväxt.De har utan att känna varandra skapat sig samma levnadsstrategi. Sophie är delvis uppvuxen i England med en känd jockey som pappa medan Erik har vuxit upp med sin frånskilda mamma i en förort i Sverige. Båda ger sig i ung ålder av till Frankrike. Av en slump träffas de och skiljs igen. En fantastiskt berättelse, gick inte att släppa ifrån sig när man väl börjat läsa. /Birgitta

Här kan ni läsa om Per Hagmans skrivarliv på rivieran! Och ytterligare en recension på Vänner för livet från D.N. Och GP.

Stängt pga hälsosjäl

Agneta Klingspor har närmat sig döden förut. Hon har till exempel ingående beskrivit hur en kremering går till. När hon själv får en liten knöl i bröstet lyckas hon ändå förtränga den så pass att hon väntar med att undersöka saken i flera månader.Det är ju så de flesta av oss fugnerar. Boken är en saklig historia med många träffsäkra iakttagelser. (Varför är just sjukhusmat så totalt i avsaknad av vitaminer att den närmast verkar häslovådlig?) Hon förvandlas till en cancerian och ser på livet med cancerblick. Halva romanen består av text och halva av snapshots tagna med mobilkameran. De blir en slags dagboksbilder som fyller i där texten slutar. En av bilderna med en sjukhussäng och dess mesgula landstingsfilt kan fylla vem som helst med sjukhusskräck. Om man är ute efter något sentimentalt att gotta sig åt kan man lika gärna smälla igen denna bok direkt. Om man däremot vill läsa en direkt och ärlig skildring av hur det kan vara att misstänka cancer, vänta på läkartider, vänta på provsvar, vänta på operation och ännu mera väntan har man kommit rätt. Låter kanske inte så lockande men det är stark, rak och träffande läsning som borde delas ut gratis till både bröstcancerdrabbade och deras anhöriga. Det är dessutom en bok som ingjuter hopp eftersom 80 % av de som får bröstcancer numera kan botas och författaren räknar sig till en av dem./Anna

(Här kan ni läsa fler recensioner!)

Gunnar Ekelöf i valrörelsen

Missa inte att lyssna när politiker läser och analyserar Gunnar Ekelöfs dikt En värld är varje människa i P1:s Biblioteket. Kanske kan programmet komplettera dagstidningarnas valtester....och göra dig till en säkrare väljare? För övrigt skriver Ekelöf om människan som valplats i dikterna Tag och skriv II och III: "Sannerligen, du är inte mer än en valplats!" och "Själv utanför gott och ont en valplats för gott och ont."/Anna

Din nästas hus

Jette A Kaarsbol har kommit ut med sin andra roman Din nästas hus. Hon debuterade med Den stängda boken som kom ut på svenska 2005 och som fick lysande recensioner och litterära utmärkelser. En läsupplevelse! Din nästas hus kommer kanske inte upp till samma nivå som debuten, men är likväl en trevlig läsning med ett drivet berättande och ett intressant triangeldrama.

Vi får följa Lars Lindborg, en snart 40-årig, framgångsrik, arkitekt. Efter ett par uppbrott lever han ungkarlsliv, som till ytan ter sig spännande, men inombords gror tomheten hos Lars och även oron att liksom sin far förbli ensam och känslokall. När fadern dör ställs alla känslor på sin spets och för att få tid till reflektion flyttar Lars temporärt till den lilla landsortsstad där begravningen äger rum. Han lär känna, om än i början motvilligt, prästen Stig. Stig är en varm människa utan cynism och ironi och en motpol till Lars. Genom Stig lär Lars även känna hans yngre hustru Alma och han blir lockad av hennes värme och stabila natur.

Som titeln anger kretsar berättelsen kring budordet Du skall icke ha begär till din nästas hus. Det är lågmält berättat och tänjer inte på gränserna, vare sig med språk eller känslor, men berör ändå stundtals. Bokens behållning tycker jag ändå är Lars, som med sin extremt cyniska natur blir väldigt humoristisk och underhållande. /Sandra